Födelsedag!

Han är inte så mycket för att fira, mannen i mitt liv. Eller, jo. Han gillar att fira, han gillar bara inte att ordna firandet. Det händer liksom ingenting. Så då fick väl jag hända då...

Fast i smyg.

Tur att han är av en omisstänksam natur och dessutom ganska snäll. Perfekt om man vill föra någon bakom ljuset.

Hela veckan har jag bakat och gjort lasagne, städat och smyghandlat presenter och gjort en vimpeldekor som sa JACOB 29 med jeanstyg och textilfärg. Allt för finaste. Han önskade sig Herrgårdstårta/Pinocchiotårta och som sagt lasagne. Utan allt för mycket besvär fick jag honom att köpa storpack köttfärs, flera liter mjölk, sallad "för hela veckan" och massor av lök bland annat. Han gjorde snällt som jag sa.

Idag har han varit på övervåningen. Jag har rättat prov och dukat, värmt maten och gjort sallad. Allt har gått som smort! Bara två saker ställde till det: att jag bjöd fler gäster än jag har tallrikar och att tårtan blev kass, helt oätlig. Men Jacob märkte inget. Han klädde snällt om och fixade håret utan att veta nåt. Strax innan gästerna kom klev han ut i köket, och då fattade han. Och blev glad. Väldigt glad. Sen fick han se under kvällen vilka som dök upp!

Man vill ju bjuda ALLA helst, men även när man avgränsar sig så finns det många många man vill bjuda. Det är för- och nackdelen med en församling, ens familj blir extended version på köpet och hopp i galopp har man bjudit fler än det finns tallrikar... Ordspråket om hjärterum och stjärterum kom till användning. Längtar tills vi har en matsal! Det blir så trångt i vårt kök. Trångt och varmt. Men hjärtligt. Och fast det var så trångt att Micke fick krypa ut under bordet för att komma ut, så saknade man alla som inte var där! Både bjudna och objudna! Jag hittade en udda tallrik i skåpet, så det löste sig.

Tårtan blev inte bra som sagt. Det är ju en sockerkaksbotten med maräng på, och jag hade fått för mig att den gick att frysa. Toppen om man vill vara förberedd, alltid redo liksom. Jag behövde långpannan till lasagnen, så jag tänkte att jag gör tårtan i springformar istället. Lättare när man har runda tårtfat och så. Jag tyckte nog att marängen blev lite hög, så de fick stå inne extra länge men till slut började mandlarna bli bruna och jag tog ut dem. Sen in i frysen. Idag när de tinat - i rumsvärme - skulle jag "bara" ha på grädde och bär och dekorera. Trodde jag ja. Marängen var inte klar. Ve och fasa! Eller så hade nåt hänt i frysen. Den var seg, mjuk och påminde om uppblött skumgummi, eller smält frigolit! Helt oätlig. Den gick att dela, men konsistensen var inte trevlig alls även om den smakade som den skulle. Hur gör man då liksom? En tårta som består av vara en botten? Sockerkaka med grädde?

Vad göra? Ingen tid och ingen tårta!

Jag konsulterade mamma och Maria och kom på lösningen. Pappa fick köpa marängbottnar och så skrapade jag av maränghistorien från sockerkakan. På med hallongrädde och blåbär och invänta nya bottnar. Sen på med lite mer grädde. Jag garnerade med strössel från London, guldkulor och 29 ljus, rosa. (Tårtan blev helt rosa nästan, stackars Jacob! Jag bytte ut tio av ljusen byttes ut mot en liten blå racerbil som vi haft på alla Jacobs tårtor sen vi gifte oss.) Sen såg ingen att det inte alls var den "riktiga" tårtan! Det såg helt avsiktligt ut, nästan. Marängbottnen var liiiiite mindre..



Efter mat och tårta spelade vi Cranium, ett lagspel med många varierade uppgifter. Det var riktigt kul! En blandning av TP-pictionary-charader-ordlekar-och-leka-med-modellera samtidigt som kan lätt kan spela det på 10-15 personer.


Grattis igen finaste! Du är bäst!

- Posted using BlogPress from my iPhone