Årets höjdpunkt - besök på Dramaten med åk 7 profil. I år var det ett toppenbesök. Vi fick en visning av syateljén, perukmakeriet och så klart klädförrådet. Jga älskar att besöka Dramaten! Guiden var duktig och tog stor hänsyn till våra önskemål. Fast vi kom försent... För lika bra som besöket var, lika mycket katastrof var resan dit.
Jag åker inte ofta tåg. Och när jag gör det, gör jag alltid på samma vis. Det brukar bli bra. Inte den här gången. För den här gången gjorde jag inte som jag brukar.
Jag fick en biljett från mellanstadiet som "blivit över". Bra, tänkte jag, då komemr den gruppbiljetten till användning! Vi kliver på tåget och alla tjejerna är förväntansfulla och fnissiga. Så kommer konduktören...
Tydligen har jag en SL-biljett och inte en SJ-biljett. Som om en person som aldrig åker tåg skulle vet aatt det var skillnad! Vi fick snällt stiga av i Knivsta, vänta 15 minuter på nästa tåg och åka - visserligen snyggt och fint - men outhärdligt långsamt till Stockholm.
När vi kommer fram är det 10 minuter till besöket börjar. Vår sköna, lugna promenad blir en rask dito. För rask. För fel. För långt åt, ja, höger eller vänster vet jag inte för mitt lokalsinne fungerar mycket dåligt under stress. Eller, lokalsinnet fungerar. Men att på en karta skilja på höger och vänster, det funkar inte. Varför karta för att ta sig från Centralen till Dramaten, undrar kanske någon. Gå rakt fram. Gå rakt fram över Sergels torg. Gå rakt fram förbi Åhléns och NK. Gå rakt fram förbi Norrmalmstorg och jupp, där är det! Lätt som en plätt. Piece of cake. Men nu hade jag karta, för att ABSOLUT INTE GÅ FEL. Och vad händer? Jo, promenaden blir inte 10 minuter utan 25. Varje gång jag tror jag går rätt, svänger jag fel. Helt fel. Vi rör oss längre ch längre bort från den lilla blå pricken. Stressen tilltar och skorna blir varma. Varför tog jag inte riktiga strumpor idag utan bara småsockar? Vi går och går och aldrig kommer vi fram... Aldrig mer mobil-GPS till fots under stress säger jag bara.
Vi kommer fram såklart, vi har ju inte missat målet helt. Då är samtliga svettiga och trötta. Jag har dessutom fårr skavsår. Inte små utan stora. Inte blåsor utan sår. Kul.
Vi är där en timme, med trappor, trappor och trappor. Mina fötter skriker. Vi promenerar tillbaka till tåget (vlket går väldigt fort om man går på magkänsla och inte försöker följa en GPS) och åker hem. Dagen efter kna jag knappt gå... Kul.
Men tjejerna var glada och hade blivit inspirerade! Målet nått. Till priset av skavsår, men vad gör man inte för sina elever?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar