Bröllop, brunsch och en olycka

Var på ett underbart bröllop i lördags. Tyvärr kommer det nog inga bilder, för jag glömde mobilen hemma så alla kort är i stora kameran. Det var våra nyfunna vänner i Vittinge som gifte sig. Ceremonin i kyrkan var precis så där tårdrypande som man vill att det ska vara och vi fick trevliga bordsgrannar. Vi som inte känner så många i Vittinge var först lite oroliga, men vet ju inte om man hittar någon att prata med, men alla var så otroligt gulliga och verkligen bjöd in oss i gemenskapen trots att dom alla känner varandra sen gammalt. Det var makalöst vackert dukat också, jag som älskar sånt njöt av bara det! Dom hade ansträngt sig och klätt in stolarna i vitt tyg och knutit rosetter om. Det är sånt jag alltid önskat att jag hade tid och råd att göra, men som aldrig blivit gjort. Vilken skillnad det gjorde för hela dukningen!

Vi var bland dom första som åkte vid 12-tiden på natten. De som höll igång längst hade visst varit uppe till 5... Ack och ack, det hade jag aldrig klarat... Vi fick användning av buggkursen vi gick i alla fall. Va glad jag är för den! Jag som aldrig lärt mig dansa i skolan. Nästa måste nog bli en foxtrot, för det känns som om det är mest foxtrot som gäller och jag kan bara bugg.

Igår, pingstdagen och Mors dag var det brunsch och paketöppning. Stämningen var god, men lite mer avslagen. Alla var lite trötta och "dagen efter". Även vi helnyktra känner av när man håller igång så där en hel dag och en halv natt.

Hela hjärnan snurrar av intryck och fragment av samtal. Det var så många nya ansikten och så många roliga människor att det känns som om man hade behövt flera dagar för att hinna med att komma ihåg alla... Det hände mer än en gång att jag frågade samma person samma fråga igen, man glömde liksom vem det var för det var så många! Sov ganska dåligt på natten, det kändes som om hela festen blivit nerklippt i pyttesmå bitar som tumlade runt runt i hjärnan. Så har det hållit på hela söndagen också. Blev nästan lite deppig för jag gick där i min ensamhet och malde och malde...  Till slut kom jag på att jag inte ätit på hela dagen förutom brunschen. Det hjälpte att äta!

Jacob var och åkte cross med David. Deppigheten släppte helt när Jacob kom hem igen, men som han såg ut! Han hade fått stödet till hojen i ansiktet och hade ett plåster stort som Gränby Centrum i ansiktet, hela ena kinden och upp över ögat. Han hade tur som inte fick stödet i ögat, en centimeter till åt sidan och han hade kunnat bli blind! Jag blev tacksam att MAria var hemma och kunde plåstra om honom!

Jag som trodde det var själva åkandet som var riskfyllt, inte mekandet efteråt...