När Morris och Cesar kom var dom så små...
Nu väger Morris 4,8 kg och Cesar mer.
Morris älskade korgar och trånga utrymmen. Som farmors gratängform.
För en vecka sen kom han hemhoppandes på tre ben.
Han älskade att sitta i påsar, kartonger och allt man kunde gömma sig i.
Igår hade det blivit lite bättre och veterinären sa att han kunde få gå ut några timmar.
Han älskade att sitta på ryggen och sova. Så fort man böjde sig fram hoppade han upp.
Den första musen han tog. Med Cesars hjälp. Efter den blev det många fler byten. Det största han kommit hem med var en råtta... Den släpade han runt i hela huset så det skvatt blod överallt...
Han kanske inte älskade barn, men när det kom barn var han tålamodet själv. Dom fick bädda ner, klä på, kånka runt och bära på... Aldrig att han klagade. När Esther glömde sin gosekatt satt han till och med barnvakt.
Ikväll runt halv nio hoppade han ut genom köksfönstret. Det gick på ett ögonblick. Jag rusade ut och såg att han landat riktigt illa. Han morrade och väste och man fick inte röra benet.
Han älskade fisk, rå med fjäll.
Vi åkte akut in till Ultuna där dom röntgade och konstaterade att benet var brutet och krävde operation för att bli riktigt bra. Tyvärr var det otroligt kostsamt - trots försäkring - så vi fick ta beslutet att låta honom somna in.
Jag grät. Jacob grät.
Nu finns han inte mer, världens finaste Morris.
Ingen som väcker en genom att kittlas med morrhåren. Ingen som följer med en på promenad med svansen rätt upp. Ingen som ivrigt väntar på en när man kommer hem. Ingen som kommer och hämtar en om man glömt mattiden. Ingen som stolt äter upp sina byten på hallmattan. Ingen som buffar och donar i flera minuter innan han kommer till ro.
Vi och Cesar kommer att sakna honom.
Finaste lilla katt.
- Posted using BlogPress from my iPhone
