Konferensveckan närmar sig slutet

Idag vaknade jag som en filmstjärna, redan sminkad! Fast när jag vaknar med sminket på ser det aldrig lika bra ut som när filmstjärnorna gör det... Jag hade kunnat vara med i nån film där dom behövde en panda kanske...

Konferensveckan i år innebär fyra kvällspass i glasstältet och ett dagpass. Efter tredje kvällen igår orkade jag inte tvätta av mig sminket ens. Helt slut. Det är ju roligt i glasstältet, inget snack om det. Men det är jobbigt också. Hade högklackat på mig också, snygga som bara den. Men lite för höga i längden och då börjar mina fötter alltid prata med mig...
"Nu börjar vi tycka att det är lite jobbigt," börjar de lite snällt så där efter ett par timmar. Sen höjs tonläget allteftersom ruschen i glasstältet inte tillåter mig att byta skor. Mot slutet av passet, när klockan började närma sig midnatt skrek de:
"Sluta trampa på oss, annars tänker vi trilla av!"
Och när jag äntligen fick gå hem vid halv två var det lynchstämning där flera tår var hotade till livet. Jag hade bilen som tur var, så tårna fick sitta kvar, men jag har fortfarande en brännande känsla i tramdynorna...

Idag blir det sneakers på fötterna.

Glädjeämnen i veckan har varit besök av Jacobs kusin Hanna, svåger Anders och besiktning av huset som gick bra. Det är ett så fint hus! Älskar det!! Igår kom Jacob till glasstälet också och hjälpte till, min hjälte! Utan honom hade humöret legat i nivå med fötternas status.

Vi har hittat drömprinsen nu!

Som jag skrivit om tidigare så har vi dejtat många hus på sistone. Men nu är det allvar, no more dejting. Äntligen är letandet över!

När vi åkte från Haret åkte vi direkt till en ny husvisning. Och vi föll pladask! Drömhuset är vitt, nymålat, nytt tak och dräneringen kollad. Det är nyrenoverat och superfint på boplan. Övervåningen är oinredd till Jacobs stora förtjusning och tomten är välskött. De som bodde där innan hade haft huset som sommarstuga, så den är inte alls sliten. Men nu ville frun ha ett hus i Thailand, så då sålde de det. Tur för oss!

Huset har i princip allt vi vill ha. Det finns en kamin inne, och en vedspis. Det finns renovering men är ändå fräscht nog att bo i direkt. Det är lagom stort, kostar mindre än en miljon och har en fixad tomt. Taket är nylagt, utsidan är nymålad inklusive fönstren. Dräneringen är kollad och funkar. Alla rökgångar fungerar. Det är vattenburen värme med el- och vedeldning. Bussen stannar precis utanför och det bästa av allt - mitt hemliga tecken till Gud, körsbärsträd, finns det TVÅ STYCKEN! Woho!

Hela processen är full av mirakel, det är knappt så man tror det är sant! Budgivningen skötte vi från stranden i Grekland. Det dröjde innan vi fick någon motbudare, men när vi väl fick det så steg det ändå inte så mycket. Utgångspriset var 895 000. Första budet höjde till 905 000. Jacob la då 950 000 som vi tyckte var slutbud för oss. Men så bad vi och kom fram till att om det INTE är vårt hus, så ska motbudaren ge ett rejält bud. Han gav 970 000. Då blev jag arg. Han försökte sno vårt hus! Nu ger vi 995 000 sa jag, för vi har sagt att vårt hus ska kosta under miljonen, och om han budar över så är det inte vårt! Då la han sig... jag bröt ihop och fick en mindre panikattack på stranden som Jacob fick trösta... Vi hade vunnit!

Kontraktsskrivningen bestämdes till fredag kl 13.

När vi kom hem blev vi ju försenade igen av strejken så vi hann inte kolla med någon bank. Vi bestämde oss för att kolla på nätet igen så kalkylen fortfarande stämde. Då fick vi skrämselhicka. Man kunde bara låna 85% och vi hade räknat med att kunna låna 95% på SBAB. Hur skulle det nu gå?

På morgonen efter ringde vi bankerna och fylldes av förtvivlan. Eftersom vi tagit flera lånelöften hade vi dragit på oss för många keditupplysningar och fast bankerna såg att det rörde sig om bolån fick vi inte låna pengar! Vi kunde få låna 75%, men så mycket sparat hade vi inte. En del banker gick överhuvudtaget inte att få tag på. Vill dom inte ha kunder eller? Vi bad och bad, men kände inte att vi skulle släppa taget ännu... Klockan närmade sig 13 och vi hade inga pengar. Vad skulle vi göra?

Jag ringde farmor. Kanske kunde hon ta ett seniorlån eller så... Underbara underbara farmor säger då: Va, hur kan bankerna säga så? Hur mycket behöver ni? Jag har en buffert, och den verkar ju behövas nu...

Jacob var tvungen att torka några tårar. Sen fick vi napp på Länsförsäkringar, den sista bank som gett oss lånelöfte och en moderlig person som hette Marie kunde ta emot oss direkt efter besöket hos mäklaren och det där med kreditupplysningarna kunde hon inte förstå varför det skulle vara problem. 90% kunde vi få låna, och tack vare farmor räckte det!

Efter en nervös kontraktsskrivning och ett nervöst besök på banken blev vi husägare! Jag mådde illa när vi kom in på banken men vår bankkvinna var fantastisk! Lugnt och pedagogiskt ledde hon oss igenom lånehandlingar, nya konton och kort, försäkringar, pensionssparande och fonder. Så skönt att få ordning på allt det där! Det har vi längtat efter!

På tisdag har vi besiktning på huset. Spännande...

Kefalonia 3

Resten av veckan tillbringades även den på stranden. Med parasoll, böcker, korsord, strandpingis och parasoll. Det var underbara lata dagar. Kvällarna var vi ofta tillsammans med våra nya vänner och åt eller så var vi för oss själva. Jag rekommenderar semester!

Som sagt, bilder kommer senare...

Kefalonia fortsättning 2

Måndag morgon tog vi bussutflykt. Det var en rundresa på ön som inkluderade besök i den enda by som inte blivit förstörd i jordbävningen på 60-talet, en droppstensgrotta, en underjordisk sjö, ett munkkloster och en vinodling.

Den underjordiska sjön var fantastisk! Men självklart dog kameran på vägen dit. Det är så typiskt! Våra nyfunna vänner tog kort som vi ska få, därför finns inga bilder. Men det var otroligt vackert såklart!

Droppstensgrottan var cool, med stalaktiter och stalakmiter som växte med 1 cm per 100 år. I grottan fanns en scen där många stora sångare sjungit. Bland annat Pavarotti. Guiden sa att man fick sjunga om man ville, och då tänkte jag att om man nån gång får chansen att sjunga där Pavarotti sjungit så måste man ju göra det! Jag utmanade Jacob och sen sjöng jag Aldrig ska jag sluta älska dig. Det var den enda sång jag kom på... Jacob blev således tvungen att sjunga han med, så han klämde i med O helga natt. Inte helt rätt i årstid, men den gjorde sig bra i miljön ändå! Efteråt skakade knäna så det var risk att jag trillat och brutit av en stalkmit, men det gick bra...

Munkklostret var också en höjdpunkt. Munken ifråga hette Gerassimo och var öns skyddshelgon och helgon för de mentalt sjuka och handikappade. Guiden sa att trots att han varit död i 500 år så hade han inte förmultnat ännu och att det fortfarande hände att människor blev helade efter att ha besökt honom vid nån av ceremonierna som hölls då och då. Han hade suttit i en grotta i 5 år och bett, och man kunde besöka grottan. Det var först ett smalt hål ner i en grotta under kyrkan, sen ett litet husmushål in till nästa grotta som var den där han suttit. Det var en speciell känsla där, en sån där kvardröjande närvaro som det kan bli på ställend är människor tillbett länge och innerligt.

Avslutningen på vingården blev stressig och man fick en "vinprovning", alltså smaka en liten klunk av deras egna viner. Men tyvärr, vinet som de var så stolta över var inte alls gott... Det smakade faktiskt illa! Sorry!

Kvällen avslutades med pizza på rummet framför en Wallanderfilm. Myys!

Kefalonia fortsättning

(Mer bilder kommer någon annan gång... Det kräver den stora datorn och den orkar jag inte bråka med nu!)

Jag kan bara säga att vi rekommenderar Grekland! Det är jättegod mat - åt gott i stort sett varje dag - och väldigt trevliga människor som inte är påträngande alls utan mest bara seviceminded och vi hade nästan alltid uppmärksamma kypare när vi åt ute. Det enda som kunde störa var att det en del kvällar var väldigt mycket folk och svårt att få kontakt, men så kan det ju vara i Sverige med!

Vi tillbringade tre heldagar på stranden med macklunch, strandpingis, böcker, korsord och parasoll. Vi gick till olika stränder varje dag, bilden är från den bästa. En strand var inte alls trevlig, det luktade typ rutten tång - luktar riktigt illa! - när man sprungit i sanden en stund. Efter den dagen fick jag soleksem som höll i sig resten av resan - jobbigt! Fick smörja med cortisonsalva varje kväll!

En kväll gick vi in till huvudstaden och åt middag. Det var lite läskigt att gå hem i totalmörkret, men vi hörde inte om någon som råkat ut för något så vi kände oss ändå kanska trygga... Vi tog inte taxi för det var så dyrt!

På lördagen gick vi först promenad till en lite ventiansk fyr som skulle vara vacker. Det tog evigheter att gå dit, men det var väldigt gulligt! Jacob kom på att man kunde se vårt hotell från fyren. Det hade varit ett superställe att fria på... Sen gick vi till en restaurang som lovade grekisk afton. Men det var ju värkdens rip off! Två unga tjejer som dansade för typ 20 gäster och de såg inte ut att tycka det var särskilt kul ens. Efter ett tag kom ägaren ut och gjorde lite dans m eld, det var lite coolt, men inte alls värt det. Maten var inte så speciell heller... Kvällens behållning var bronsfinalen i VM.

Söndagskvällens final sågs på det som blev vår favoritrestaurang. Jacob ahde änsligt frågat säkert tio gånger om de skulle sända finalen men när vi kom dit såg vi att hoppsan, det här är visst HOLLAND BAR... Allt var orange och i stort sett alla gäster bar orange... Jacob hejade på Spanien... Bäst att heja tyst tänkte vi... Bredvid oss kom ett annat svenskt par som vi sett på transferbussen. Och tänk, de var ruskigt trevliga och vi åt middag tillsammans flera gånger sen och delade tankar om livet.

Veckans bästa felsägning skedde under den här kvällen också. Jacob skulle fråga om en speciell sorts bakad potatis som de hade där, men fick inte till det. Istället för att fråga vad potatisen kallades och om man kunde beställa bara en potatis, fråga han "How do you bring the potatoes here?" Kyparen tittaade förnärmat på honom och sa: "Well, we call the ambassy, and they send us an sms and then we go there and get them." Han slog ut med armarna på typiskt sydländskt sätt och sa upprört: "How do we bring them here??" Vi nästan dog av skratt, det blev så fel! Sen fick vi en potatis on the house...

Kefalonia - torsdag (8 juli)

Världshändelser man läser om i tidningarna brukar ju sällan ha betydelse för ens eget liv. Det blir liksom avlägset och främmande. Fast just de här torsdagen påverkades våra liv högst påtagligt av en storstrejk i Grekland. Landet har ju brottats med finansproblem länge, och nu strejkade alla flygledare i protest. Det gjorde att vårt flyg först blev försenat 3,5 timme, sen en timme till och när vi väl skulle landa fick vi cirkla över ön i ytterligare 20-30 minuter innan vi kunde landa! Men nu är vi framme. Ön heter Kefalonia och byn där vi bor heter Lassi. Det var först 2001 som turisterna hittade hit så ön är relativt orörd. Den är en underbar semesterö med mycket sol, turkost hav och stränder längs hela kustremsan. Vi har anmält oss till en busstur senare i veckan som ska ta oss till droppstensgrottor och en underjordiskk sjö bland annat. Det ska bli riktigt härligt! Man kunde även åka på barbequebåt och ha chans att se havssköldpaddor,men den resan överskred vår reskassa något och vi måste avstå... Vi tänkte också hyra moped, men reseguiden avrådde starkt från det. Hon sa att trafiken och vägarna kan vara riktigt farliga och att grekerna själva inte kör moped utan bil, eftersom olyckor är så vanligt. Dessutom är Kefalonia ett kärt mål för brittiska turister, och de har som bekant vänstertrafik... Ingen bra kombination!

Vi har hunnit med att äta - grekisk mat är ju bara för god! - och ta ett kvällsdopp i ett kristallklart Medelhav med en rosa solnedgång bakom oss. Vi har också konstaterat på att vi gillar mat! Vi äter gärna gott och provar nya saker och har jämt en massa kort på det vi äter... det ser ju aldrig lika gott ut när man kommer hem tyvärr... Ikväll åt Jacob ostfylld paprika till förrätt och grillad kyckling med ris och en gudomlig ostgratinerad bakad potatis och jag åt dolmades till förrätt och Christine´s rabbit till huvudrätt. Jag har aldrig ätit kanin förut - det var fruktansvärt gott! Jag njöt varenda tugga! Till detta drack vi vatten... ja, jag vet... men vi är dåliga på drickat... Vi hade läst att det var dyrt i Grekland, men det beror nog på vad man jämför med. Min kaningryta kostade 79 kr och det får väl ändå sägas vara överkomligt, om än inte billigt billigt. Sen shoppade vi den lilla lokalbutiken: strandparasoll, frukost och annat. Kom på sen att vi borde ha tagit med diskmedel, disktrasa och disksvamp hemifrån! Vi har ju en lägenhet (mini) och då finns ju inget sånt... det hade jag glömt!

Strndparasollet ska vi ha imorgon. Det finns som sagt stränder i parti och minut och då slipper man hyra solstol varje dag.

Vår lägenhet är underbar! Den ligger högst upp i huset, med underbar utsikt över Medelhavet. Vi ser tvärs över en bukt till en liten halvö och där bakom går solen ner. Rummet är toppenfräscht med putsade väggar i beiga och turkos med vackra moderna tygtavlor och ett supersnyggt badrum som Jacob gärna skulle stoppa ner i resväskan om det gått... Vår dörr är typ en balkongdörr som öppnar sig direkt mot förut nämnda utsikt. Det finns ett litet pentry där vi tänkte fixa egen lunch och sånt för att spara lite pengar. Det känns verkligen som en vinstlott!

Just nu sitter vi på balkongen. Mörkret har sänkt sig över Lassi och stjärnorna syns bara svagt mot en alldeles svart himmel. Nerifrån byn hörs lite svag musik, mopeder som brummar förbi och folk som pratar, men mest hör man bara cikadorna och Jacob som vänder blad i sin bok...

Josua? Vem är det?

Igår kväll spelade vi Plump, ett kortspel som hör till ö-livet här uppe. Alla vuxna var med och jag hade skrivit oss i ordning som vi satt, men jag hade förkortat våra namn eftersom det blev så långt annars... Jag hade skrivit:

Sam. Jos. Mik. Jac. Joh. Sar. Lis.

Efter ett par rundor fick jag totalt hjärnsläpp och blandade ihop namnen med bibelböcker och råkade kalla Josefin för Josua! Samuelsboken stod ju precis före! Snacka om allmänt asgarv! Jag skrattade så jag grät! Direkt efter råkade jag kalla Jacob för mamma...

Jag som trodde att sånt berodde på stress! Nu har jag ingen ursäkt...

Sommarlov och hål i taket...

... är så underbart...

Nu när Jacob också är ledig känns det som om jag äntligen slappnar av. Vi har fått iväg tackkorten, detta åskmoln till stress, och har en registrerad, skattad motorcykel med skyltar, försäkring och allt som behövs. En massa måsten som legat över en sen månader tillbaka är avklarat och borta. Det känns så skönt!

Vi har varit på Haret sen i lördags. Det är så sällan vi kan träffas med familjen så jag njuter varje minut, även när barnen skriker eller det regnar...

Fast för det mesta är de söta barnen... "Jag älskar dig" kan dom säga och så får man stora blöta pussar...

Just idag är det lite svalt, men dagarna innan har varit soliga och sköna. Finaste och pappa flänger på stegar och tak för att få upp en skorsten. Det ser lite kul ut, för skorstenen är nån avancerad variant men spisen är liten...

Annars är glädjeämnet att vi har bokat en resa till Grekland på torsdag. Det blir semester det!

Godkända!

Vi har nu åkt sammanlagt 300 mil med vår mc. Och vi är har inte ens fått alla papper i ordning än... Varje resa är en resa under tidspress och med för många mil varje dag... Ska bli skönt med en "normal" tur snart!


Men så här har det gått hittills:

I måndags hämtade jag ut lyktan som äntligen kommit från Tyskland och efter ett otroligt pillande och klurande lyckades vi få dit den igen utan att det blev mer än en liten bricka till en skruv över. Vi var ganska stolta faktiskt! Sen packade vi på hojen och for till Jönköping för att sova hos Hanna, Jacobs kusin. Hon har precis köpt ett radhus som var jättefint och vi sov som stockar. Resan tog ju fyra timmar och vi var inte framme förrän midnatt...

På morgonen letade vi upp snabbaste vägen till Kinna och efter två timmar i strålande solsken var vi framme! När vi svängde in till bilprovningen insåg jag att jag har varit här förut! När jag gick min utbildning var vi på studiebesök i olika textilfabriker och sånt runtom Borås-trakten, bland annat Skroten i Kinna tydligen. Det är en ganska stor tygaffär med mycket roliga tyger. Jag passade på att shoppa lite medan vi väntade på vår tur. Jacob vankade runt som en äggsjuk höna och var så nervös att han nästan var lite blek. Som Galenskaparna säger i vår favoritsketsch om bergsbestigarparet bröderna von Gotthard: Hade all vår möda varit förgäves?

Men nej, det hade den inte. Vi fick en väldigt trevlig besiktningsman som gick igenom hojen grundligt och sen förklarade den godkänd!

Jacob lös ikapp med solen när vi tackade för oss. Inte ens den saftiga notan för registrering, vägning och kontrollbesiktning fick honom att mulna. GODKÄND GODKÄND GODKÄND!

Vi tog småvägarna till Skövde, stannade vid en supermysig kvarn i Blidsberg tror jag det hette och åt lunch.

Solen sken så vi blev genomsvettiga innan vi fått på oss alla saker, men headseten fungerade bra och vi kunde småprata så länge vi höll oss till ca 110 km/h och under. Efter Skövde letade vi oss upp till Örebro och sen tog vi motorvägen över Västerås och hem. Det blev lite svalare mot eftermiddagen, men inget regn. Efter totalt åtta timmar i sadeln kände vi oss ganska möra och efter en välbehövlig dusch sov vi gott hela natten...

Nästa resa måste bli en nöjestripp utan en massa tider att passa!