Veckorna som gått har varit högintensiva... Ett välkommet avbrott var Emmelie med barn som kom i mitten av veckan och åkte på lördagsmorgonen. Så skönt att få ses!
När Dalaborna åkt hade vi mamma o pappa här och tillsammans med Bertil fick vi äntligen ordning på granhäcken! Så underbart skönt! Nu ser den ju riktigt hyfsad ut! Bertil klippte mina bärbuskar också så nu är det bara rosorna kvar så är trädgården vintrad...
Pappa o Jacob slet med motorsågar, jag släpade de avsågade buskarna till eldhögen och mamma vaktade.
En av de största risåbäkena fastnade i grindhålet och böjde en hel sektion! Ooooops...
"Det där usla staketet!" sa Jacob och vips hade vi eldat upp det med...
Johan o Hanna o barnen anslöt på eftermiddagen och Esther och Elmira tävlade om att få åka på trädgårdstraktorn som vi hade och lastade granris på...
Efter att ha jobbat hela dagen, från tio till sex, var vi helt slut! Då fortsatte vi med födelsedagsfirande av pappa. Tårta o hela balutten. Det var en bra avslutning! Så här fin blev tomten:
Nu ser man ju vad som händer!
På kvällen gick Cesar ut som vanligt, men på söndagen kom han inte tillbaka... Vi lockade och letade men han kom inte.
Han kom inte på måndagen heller... Så vi tänkte att han nog blivit påkörd. Stackarn. Tisdagen gick och ingen katt.
Tänk att ett djur kan få en att oroa sig så! Man känner sig lite barnslig när man ber att Gud ska beskydda katten, fast man ber ju ändå...
På onsdagen hade jag ställt in mig på att han skulle vara död. Morris gick runt och jamade och letade, sov i vår säng och såg deppig ut. När jag skulle släppa ut honom, hördes ett ynkligt jamande från verandan. Då kom Cesar! Våt, smutsig och haltande.
Tänk att man kan bli så glad för ett djur! Man känner sig ju lite fånig som tackar Gud för att katten kommit hem, men man gör det ändå...
Vi blev riktigt oroliga, för hans bakkropp ville inte bära honom. Benen vek sig hela tiden och man kan bara föreställa sig hur långt han gått och hur lång tid det tagit för honom att komma hem! Det var som om benen inte bar, bakbenen liksom drogs efter honom och han kunde inte resa sig själv utan släpade sig fram. Om han ramlade blev han liggandes...
Han fick mat i vår säng och sen bäddade vi med filt i badrummet (golvvärme är en hit tycker våra katter) och tog upp lådan från källaren. Han såg så sliten och ruggig ut, men han verkade inte ha ont. Morris blev överlycklig och slickade honom på öronen och spann oavbrutet.
På kvällen tog vi honom till en veterinär i Uppsala, den vi brukar gå till hade stängt på onsdagar tyvärr. Den här veterinären kunde inte säga vad det var för fel, eftersom han inte hade ont hade han nog inte blivit påkörd... Kanske var det en infektion efter fästingbett, kanske nåt annat med muskulatur eller liknande. Vi fick antibiotika, katten fick en B-vitaminspruta och så fick vi såklart en räkning. Skitdyrt! Men vad gör man? Vi stoppade in katten i buren, hämtade ut pillrena och svängde förbi Jarlis och köpte pizza.
Nu har han ätit medicin i två dagar och verkar lite piggare. Han kan med mycket möda resa sig och kan gå utan att ramla, åtminstone en liten bit, typ från badrummet till köket. Mest ligger han på filten och sover, men när jag satt vid teven lyckades han ta sig dit och ville ligga i knät. Det känns bra! På natten sover han i vår säng som en liten bebis.
Man känner sig lite töntig när man ber att Gud ska bota katten, men när katten mår bättre blir man oerhört tacksam oavsett varför han mår bättre! Trots allt elände i världen och alla katastrofer och krig, så är det trots allt det man har närmast sig som berör mest. Så tack Gud att katten kom hem och tack för att han kommer att bli helt frisk!
- Posted using BlogPress from my iPhone
