Hur vet man att man i själ och hjärta, alltid och för evigt, är uppsalabo? Svaret slog mignär jag åkte till jobbet häromveckan. Missförstå mig inte, jag tycker mycket om att bo i Vittinge. Huset är underbart och jag trivs på landet. Men nåt har fattats den här hösten.
Jag har kommit på vad jag verkligen saknar i Vittinge. Det är inte många saker jag kan komma på som jag verkligen verkligen längtar efter. Det mesta finns ju, bara lite längre bort! Mataffär, shopping, kompisar, familj... Allt det där finns, en del till och med närmre än förut. Men en sak finns inte.
Jag gjorde upptäckten som sagt i bilen, och det var nära att jag tvärbromsade mitt på vägen och hade jag inte varit så klok och förståndig, hade jag gjort det. Jag hade stannat, rusat ur bilen och njutit.
Av vaddå?
Av kajorna såklart.
Det ljudet finns inte i Vittinge. Det ljudet som är ett så starkt barndomsminne, och så mycket hemma helt enkelt. Det är höst, vår och kyliga, trötta morgnar. Det är oefterlikneligt. Och de stora fågelflockarna som kan bestå av hundratals, kanske tusentals, individer. De krockar aldrig och de girar, stiger och sjunker som om de vore en enda fågel. Som toner i musik eller som vi människor borde vara mot varandra. Följsamma och lyhörda, måna om varandras utrymme men samtidigt en enhet.
Kajorna. Finns det nåt som är mer Uppsala än det? Och om man saknar kajorna, ja då är man en äkta uppsalabo.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar