Hemma från Haret

Hade en jättefin midsommar på Haret. Haret är en ö i Söderhamns skärgård som min släkt har haft sommarhus på sen 30-talet. Det är primitivt och alldeles underbart! Mamma och pappa har byggt en ny stuga nu under ett par år och den blev klar för inflyttning bara någon vecka före midsommar. Den är inte så stor men rymlig och kommer att bli jättebra när den blir helt klar!

Vi bjöd upp Inga-Lill och Johan också eftersom det inte bara var midsommar utan också min födelsedag! På kvällen kom bror Johan med barn från Luleå. Vi hade ju tre hela dagar ledigt och det kändes otroligt skönt! Nästa helg får vi komma tillbaka och då ska vi stanna ett par dagar och sen får vi se vart resan bär av...

Igår kväll fick vi lämna sommarön och fara tillbaka till stan eftersom Jacob skulle jobba den här veckan. Han tillbringade kvällen i garaget mekandes med mc:n som vi ska registreringsbesiktiga imorgon. Har ägnat en del av dagen åt att fixa alla papper och försäkringar man ska ha och nu verkar det som om vi kommer iväg. Vi väntar bara på lyktan som inte har anlänt till vårt lilla ICA ännu... Inatt har vi planerat att sova hos kusin Hanna utanför Jönköping. Det ska bli trevligt att träffa henne också, det var ett helt år sen!

Men som sagt, nu är det bara att vänta på lyktan och hoppas...

Lite bilder från Revsudden. Det var underbara dagar med sån där strålande sol och en himmel som på morgonen och kvällen hade samma färg som havet, eller om det var havet som var himmelsblått... I alla fall såg man nästan inte skillnad på himmel och horisont eftersom de blå tonerna smälte samman.

På dagen var det meningen att jag skulle följt med farmor och farfar till en av farmors kvartetts framföranden och fått både finsång och jordgubbstårta, men så ringde Jacob. Trasslet med vår kära motorcykel hade fortsatt. Jag tog över stafettpinnen en stund och hoppade över tårta och kaffe för att ringa runt till Transportstyrelser, Bilprovningar och försäkringsbolag. Jag kände mig som han den där Sisyfos som fick i straff av gudarna att rulla en sten uppför en kulle, men varje gång han rullat upp stenen så rullade den ner igen och han fick börja om...

För att få en sk tillfällig registering, alltså tillstånd att köra en utlandsskyltad mc under tiden vi väntade på registeringsbesiktningen, måste man ha en försäkring. Denna försäkring var den hutlöst dyra vi tog i England, men den hade gått ut! Och enligt nåt obskyrt EU-direktiv fick den inte ges igen. Alla pengar i sjön alltså. Ringde försäkringsbolag igen, ett annat, och fick till svar att jo då, visst hade de korttidsföräkringar (upp med stenen!) men bara om vi hade en tillfällig registrering. Stenen rullade ner...

Nu tror ju jag på en godare Gud än de gamla grekernas, och efter en kort bön lyfte jag luren en gång till för att ringa och prata med vår handläggare på Ursprungskontrollen. Hon berättade att den där registreringen var ju strängt taget bara nödvändig om vi ville köra under tiden vi väntade på besiktningen. Om vi strök den så kunde hon ha vårt ärende klart redan samma dag! Vi strök den tillfälliga registreringen direkt. Första framsteget så långt. Efter att ha väntat två timmar ringde hon upp och nu var ärendet klart! Bara att boka registeringskontroll alltså... Stenen låg darrande kvar på kullens topp...

Men det där med att boka en kontroll var inte det lättaste. Mannen jag pratade med var inte så tillmötesgående och efter att ha kollat Uppsala med omnejd bokades en tid i Gävle den 13 juli. Stenen började sakta välta över mot andra sidan kullen igen. 13 juli... plus extra dagar innan de nya skyltarna och registeringsbeviset kom... Ingen mc-semester i år alltså... Stenen fick fart.

Men stopp! Jag ringer en gång till. Det måste ju finnas fler som jobbar där än sura gubbar?

Ringde igen och förstod med en gång att jag kommit rätt. En mycket pratglad och trevlig kvinna svarade och när jag brett ut mig om problemet satte hon fart. Hela landet genomsöktes på jakt efter en ledig tid. 8 juli i Falkenberg? Imorgon i Karlstad? 7 juli i Göteborg? Till slut fastnade vi för 29 juni i Kinna. Var Kinna ligger har jag bara en svag aning om, men nu inväntar vi bara en lampa från Tyskland så är vi redo... Stenen ligger nu något stabilare på toppen av kullen som skulle kunna heta Byråkratiberget. Vår Gud är så god att han till och med bryr sig om vårt mc-i-lands-problem!

Efter att ha löst detta och lugnat Jacobs oro tog jag itu med det där kapellet. Det var nämligen 4 cm för kort visade det sig. Jag skarvade på det till rätt längd och sen trampade farfar och jag iväg till hamnen för att märka ut öljetter. Nedan följer kort på den ljuvliga arbetsplatsen med utsikt över Kalmarsund och Öland:

Här är lite fler bilder från farmor och farfars hus. De är tagna på eftermiddagen medan vi väntade på grillen...

Efter Rapport och Aktuellt och Uppdrag granskning gick jag ner för ett kvällsdopp. Är inget fan av kalla bad, men det var precis så där lagom. Jätteskönt! På vägen höll jag på att trampa på en sån här fuling:

Det gjorde jag första sommaren jag och Jacob var tillsammans. Det var helt nytt då och vi var här nere och hälsade på. Det var runt den 9 juli för det var nämligen då Jacob friade till mig första gången, en solig dag på Solliden. En av de kvällarna skulle vi bada mitt i natten, och när vi sprang barfota ner till vattnet trampade jag på en snigel! Dö-äckligt!! Nu hade jag tofflor på mig i alla fall...

Avslutningvis bara en bild som inte alls gör nnturen rättvisa... Rosa och blå himmel med en vit rund måne... Det är så man ryser...

Revsudden är sommar, sommar, sommar...

Vaknade inte lika tidigt idag som igår, men ändå hyfsat tidigt. Packade ner oömma skor, alldeles för mycket kläder, pyssel, kapell, kaffe och ljudbok. Efter att ha diskat och fixat lite snyggt hemma, så Finaste inte skulle känna sig alldeles övergiven, kom jag iväg vid kvart i tio. Jag hade räknat med att det skulle ta 5 timmar att köra, farfar hade räknat med 7, så med mina ganska precis 6 timmar blev det en lagom lång körtid. Köer är det alltid i Stockholm, oavsett när man kör, men sen flöt det på.

Stannade först i Söderköping eftersom det gick så smidigt att köra. Där åt jag snabb lunch och hann hälsa på Korp i hennes affär. Det var flera år sen, så det var väldigt roligt! Hon har ju två barn nu, och det känns lite vemodigt när man hör att den lilla plutten som jag bar så mycket på och passade så ofta då för så länge sen, ska fylla sju år! Tänk hur det kommer att kännas när man får egna barn...

I bilen lyssnade jag på den där författaren som skrivit Damernas detektivbyrå, nånting-nånting Macall Smith, heter han. Det är en väldigt filosofisk bok med långa utläggningar om allt möjligt. Först kändes det lite segt, men sen blev det intressant. Lyssnar inte så ofta på ljudböcker, kanske är det därför det tog sån tid att fastna för den?

Väl framme fick jag nästan genast cykla till hamnen och hämta farfar som jobbade på Ellen. Tusen bekymmersfria, underbara sommarlovsdagar föll över mig när jag hoppade upp på peket, som gungade till så där välbekant, gick längs relingen som kändes så där välbekant låg, och till sist gick in i båten som luktar så där ljuvligt sommarlovsvälbekant. Tänk om man kunde spara lukt på burk och ta fram alla år framöver när båten inte längre finns...

Det är också vemodigt. Ellen var ju vår sommarlovsbåt och farfar vår sommarlovskapten som styrde skutan rakt in i solen och glitterhavet sommar efter sommar. Farmor lagade färskpotatis på gasspisen och spelade kort med oss på däck. Sjöng När Lillan kom till jorden, som hon sa var min sång fast jag inte är född i maj, och Rönnerdal, som valsade över ängen sommar efter sommar.

Nästa sommar är Ellen någon annans. Någon annan kommer att vakna till det taktfasta dunket från tvåtaktsmotorn och somna till vågornas kluckande mot träskrovet. Någon annan kommer att förknippa henne med sommar, frihet och måsarnas ekande skrin. Fast på sätt och vis unnar jag någon annan alt det där, för vad är sommar utan lukten av salt hav och tång? Det kommer jag ju alltid att ha tillgång till både här och på Haret. På det viset är jag en otroligt rik människa.

Första sommarlovsdagen?

Hade bett Jacob väcka mig med kaffe och tidning när han vaknade, trots det fattade jag inte vad som pågick när någon helt utan förvarning tryckte upp en kaffekopp under näsan på mig. "Godmorgon!" På morgnarna vill jag ibland ha en snoozeknapp på Jacob, han är alltid så oförskämt pigg!

Men jag lyckades i alla fall få i mig kaffe och läsa tidning och kände mig efter en timme som en människa igen. Då gick Jacob till jobbet och jag fortsatte läsa boken jag började på igår kväll. Ingen kan hejda döden heter den och är Stieg Trenters debutbok från 1943. Ni som inte läst Trenter, gör det! Det är underbart språk och en kultur så annorlunda mot vår trots att handlingarna allting utspelas i Stockholm. Det är fröken si och så och Herr Doktor och konstaplar till höger och vänster. Folk telegraferar och ringer från charkuteriaffärer och måste stå på ett fotsteg för att komma in i bilen. I just den här boken är det sommar och det är en underbar sommarlovsommar trots mord och hemskheter. Rekommenderas! Den tog slut och till frukost började jag på Det lömska nätet av Helene Tursten. Hon skriver också väldigt bra! Den är snart slut den med, och då väntar Tomas Bodströms första deckare...

Men största delen av dagen gick åt till farfars kapell. Tyget var hemskt bökigt att hålla på med och så var det viktigt att det blev helt rätt. Men nu är det klart - så när som på öljetterna. Imrogn bär det av till underbara Revsudden och farmor och farfar. Då kommer det att kännas som sommarlov!

Dagens lycka är att brevet med det viktiga pappret från England kom! Yey! Snart får vi åka!!

Bröllopshelg och Chipotle-kyckling

Ingen har väl missat att det var bröllop i helgen... Både Victoria&Daniel och Sara&Johannes gifte sig. Vi var bjudna på det senare bröllopet i Domkyrkan i Uppsala. Det var trevligt, bruden var vacker i underbar klänning och maten var god. Festen var rolig som alltid när ahlezonar och Centrumkyrkan-folk är inblandade.

Vi kom hem först runt ett på natten och försov oss till kyrkan. Vaknade efter 10 och tänkte typ, nej, orkar inte... Inte idag, helt slut!

Så vi såg gudstjänst från LO på datorn och sen på prinsessbröllopet på SVTplay. Vi missade ju det eftersom vi var på ett annat bröllop själva och Iphonen inte ville koppla upp sig mer än tio sekunder i taget. Inte riktigt värt det om det tar flera minuter att ladda de fjuttiga sekunderna! Om nån om femtio år frågar mig vad jag gjorde när kronprinsessan gifte sig kommer jag att svara att jag stod på en stekhet grusplan utanför Åkerlänna bygdegård och bråkade med en Iphone.

Hela söndagen var jag helt matt i kroppen, som när man varit sjuk i typ feber och sen är frisk, fast man inte kan jobba än så man är hemma den där extra dagen. Så kändes det. Gissar att det är skolåret som tar ut sin rätt... Ögonen kom liksom inte upp mer än på halvstång, och det var nån som glömt fasta linan på flaggan så den åkte hela tiden ner igen... Lullade runt i morgonrockarna och åt brunsch på amerikanska pannkakor, vattenmelon och sirap. Inte det minsta nyttigt trots att vi försökte få till det med melonen, men det är väldans gott!

Hann titta på ett hus innan vi hämtade upp Samuel och Josefine för söndagsmiddag. Det var - för att fortsätta liknelsen med dejting - en högfärdig snubbe med mjäll och fotsvett. Snorkig och för mer än alla andra låg huset för sig självt utan grannar på en GIGANTISK tomt. Men även om det var fint inne så var huset byggt i eternit och hade flagnad färg på vindskivorna som satt högst upp. Eternit-asbest? Nej tack! Vi skrev inte ens på intresseanmälan...

Till middag gjorde vi kyckling med Smoke Chipotle Rub och potatissallad till huvudrätt och björnbärspaj med hemmagjord vaniljsås till efterrätt. Godast maten vi gjort den här månaden! Äggulorna blev en supergod vaniljsås som Samuel och Josefine gjorde enligt recept från en Iphone såklart. Kokbok, vaddå? Men godaste vaniljsåsen jag ätit blev det i alla fall! Som avslutning spelade vi Ticket to Ride. Vi hade väldigt trevligt - undrar varför vi träffas så sällan som vi gör?
Smoke Chipotle Rub kan verkligen rekommenderas om ni hittar. Det var en färdig kryddblandning vi hittade på Willys som man skulle vända kycklingen i, typ panera fast utan ägget. Det var helt sjukt gott! Kan bara tänka mig hur det blir när man grillar! Mu-ums! Ska önska mig det i födelsedagsmiddag...

Äntligen sommarlov! Sista arbetsdagen gjord, skrivbordet är skinande rent och inspirerande tomt till nästa termin börjar. Alla papper har hamnat i sina pärmar, tidskriftssamlare eller i papperskorgen beroende på. Allt är uppmärkt, organiserat och förberett. Jag gick hem med gott samvete.

Annars har veckan varit bra. Väldigt full med vänner och roliga saker som sig bör, och även en helkväll med Jacob där vi inte gjorde mycket mer än vårdade relationen (och såg säsongsavslutningen av Grey´s så klart, det kan man ju inte missa!). I tisdags tog vi ett nytt tumrecept, Spaghetti med tonfisk, som vi bjöd Susanne på. Den fick godkänt. Jacob hade bakat enorma chokladmuffins också. Han bakar nog bara enorma saker när jag tänker efter...

Jag har också sytt buffar, alltså en sorts sjal man har när man åker mc. Till både mig och Jacob. Dessutom till Åsa som ska sluta på mitt jobb och hennes man. På hennes skrev jag "Mot nya äventyr" och på hans "Speed is of the essence". Åsas blev bara ett kort på paketet, kom på det för sent, men det är ett hemskt snyggt paket så det gör inget.

Hoppas på att kunna blogga oftare nu när jag har mer tid. Nu ska vi gå på bio, Farsan och fira sommaren!

Vad ska vi äta idag?

Den frågan ställde Jacob mig för någon dag sedan. Jag hade som vanligt ingen aning. Det har man ju aldrig! Varje dag samma visa, och ju längre veckan går desto sämre fantasi...

"Hitta på nåt," sa jag till Jacob. "Vad som helst blir bra."

Jacob gick iväg, det smällde lite i ett skåp och sen blev det tyst. Väldigt tyst...

Efter en stund gick jag ut i köket och fann då min finaste stå och hänga över kokboken. Han såg fundersam ut, som om han hittat ett knepigt problem som måste lösas.

"Vad funderar du på då?" frågade jag.

"Jo, jag har tagit ett tumrecept..." sa han eftertänksamt.

"Tumrecept, vad är det? Är det som när man tar en tumvers i bibeln eller?" sa jag på skämt och skrattade.

"Ja, precis. Jag slog bara upp kokboken för att se vad det kunde bli."

"Va," sa jag, "du är ju knäpp!"

Han skrattade lite och fortsatte:

"Ja, det blev fisksufflé..."

Jag har aldrig ätit fisksufflé, aldrig gjort nån sorts sufflé alls faktiskt. Men vi gav oss i kast med uppgiften. Fisk hade vi i frysen. Visserligen inte torsk, gädda eller gös som kokboken ville, men pangasuis/hajmalfiléer. Det fick duga. Man skulle ha en "krispig grönsallad" till, fast vi hade bara fryst broccoli som Jacob wokade (improvisationen visste inga gränser) och cayennepeppar hade vi inte heller... Dög chilipulver kanske? Jag trodde det och Jacob, som blivit lite uppspelt av hela suffléandet, bad mig säga till när det kommit en tesked ur burken. Det är en grej vi gör när vi lagar mat ihop. Jacob mäter noga noga och jag höftar till det lite... Säger typ "e-e-e-e-e-e-e-en deciliter" samtidigt som jag klämmer på flaskan med flytande margarin och faktiskt stämmer det oftast! Då och då provar vi varandras sätt...

Alltså tar Jacob kryddburken och "höftar till det". Men tror ni det blev en tesked? Snarare en matsked! Vi skopade ur lite och Jacob hade i resten av grejerna i rätt ordning. Under tiden separerade jag äggulorna från äggvitorna och var mycket noga med att inte få med någon gula alls. Sen vispade jag vitor och Jacob körde mixern.

Vi blandade med en stor sked (det stod så i recepet, så det var säkert viktigt) men sen kliade i oss i huvudet. Vad skulle vi lägga sufflésmeten i? Vi hade minsann ingen suffléform med "höga raka kanter". Vi tog en vanlig gratängform istället. Det stod att man skulle smaka av smeten innan man hällde den i formen, men ingen av oss är nåt direkt fan av rå fisk, så vi struntade i det... Sen in i ugnen. Medan vi väntade gjorde vi vitvinssås med skaldjur som kokboken rekommenderade att man hade till. Fast skaldjur och skaldjur... Vi hade inga skaldjur alls hemma, så vi tog fryst crab fish!

Som sagt hade ingen av oss gjort sufflé förut, men nånstans hade jag hört att den skulle vara känslig för plötsliga förändringar. Därför blev vi lite ängsliga när vi såg att den började bli lite väl brun. Vågade vi öppna luckan och lägga på aluminiumfolie? Jacob öppnade luckan så försiktigt han bara kunde och stängde den sedan tyst som en inbrottstjuv om natten. Vi höll andan, men den såg fortsatt hög och fluffig ut. Yes, det gick!

Efter 35 minuter var det dags att ta ut den. Den såg faktiskt väldigt bra ut, hög och fin och luktade jättegott! Jag drog upp mobilen för att ta ett kort på underverket och det är då det händer. Min sega mobil tar sån tid på sig att Jacobs grytlappar blir för varma och för att inte bränna sig måste han sätta ner formen. Tyvärr är liknelsen med inbrottstjuven om natten inte adekvat längre. Han slänger ner formen på spisen med sån kraft att det är ett under att formen håller. Bang!

Sufflén får skrämselhicka och sakta sakta, som om den fått pyspunka, sjunker den fina sufflén långsamt ihop och innan den nått bordet liknar den en vanlig ugnspannkaka!

Men den var god, med skaldjurssås på crab fish och wokad broccoli. Så sufflé gör vi igen! Kanske till och med skulle investera i en suffléform?

(Det enda som inte var gott var kombinationen broccoli och vitvinssås, det var nåt där som inte riktigt stämde... och så äggulorna... vad gör man med dom? Tips någon?)

Kawazaki

02 Jun Okategoriserat

(Ber om ursäkt för att det tagit så lång tid, men långsamma uppdateringar betyder att det riktiga livet är fullt av saker som händer…)

Här kommer mitt längsta blogginlägg nånsin:

Berättelsen om Kawazaki ZZR 1100

Till England

Saker man planerat länge har en sorts ketchupeffekt kring sig. Först händer ingenting, sen händer ingenting, sen fortsätter ingenting att hända och sen händer allt på en gång.

I veckor har Jacob tänkt, funderat och planerat kring den här helgen. Vi hade 4 dagar till vårt förfogande. Planen gick ut på att flyga till London (torsdag), köpa en mc, ta färja till Holland (fredag) och köra upp genom Holland, Tyskland och Danmark till Kalmar (lördag), sova där, gratta farmor som fyllt 75 och sen åka hem (söndag). Så sent som i tisdags kändes det fortfarande som om det aldrig skulle bli torsdag eftermiddag. Men så helt plötsligt var det torsdag och vi hade till och med bråttom! Hur kunde det bli bråttom efter så mycket väntan?

Halv två hämtade vi Sandra och körde till Arlanda. All incheckning gick bra och vi hade båda två pirr i magen när planet lyfte. En hel massa "tänk om" for runt i huvudet som bollarna i en kenodragning.
Pling! Nummer 62: Tänk om motorcykeln inte var bra?
Pling! Nummer 58: Tänk om vi inte hann med färjan?
Pling! Nummer 15: Tänk om det var dåligt väder?
Pling! Nummer 23: Tänk om alla papper inte var i ordning?
Pling! Tänk om…
Pling! Tänk om…

En hel kenorad med "tänk om" lades fram i bön, mest av mig såklart. Jacob hade en irriterande avslappnad inställning till så väl vänstertrafik som Autobahn och minst 90% av alla mina "tänk om".

Landningen på Heathrow var efterlängtad. Planet hade haft medvind och kom lite för tidigt, så vi kunde inte landa direkt utan kretsade över London en stund först. Det var gropigt och skumpigt, men Jacob var helt oberörd och tittade ivrigt på staden, pekade och ville att jag också skulle titta, fast jag mådde så illa så det var bäst för både mig och alla runtomkring att jag inte gjorde det!

Vi hade bett att väskan med alla mc-kläderna inte skulle komma bort och det var med stor lättnad vi såg den fula röda bagen komma åkandes på bandet. Hjälmarna och våra vanliga kläder hade vi packat i mc-väskorna och tagit som handbagage. Vi valde mellan tunnelbana och buss, men tunnelbanan innebar byte på Victoria station och Silvia hört att det varit problem på Picadilly line, så vi tog den lite långsammare bussen för säkerhets skull. Vi fick promenera en bit innan vi kom fram men snälla Silvia hade skickat bussnummer och sånt så det var lätt att hitta. Man kan ju tycka att England och Sverige borde vara ganska lika, men så är det verkligen inte! Det är ett sånt tempo och sån effektiv hets att Stockholm framstår som en sömnig småstad. Det är människor överallt som, till skillnad från Sverige, går klädda i sina kulturella kläder i mycket större utsträckning. Tungan känns konstig när man ska försöka prata bara engelska och öronen är ovana vid den brittiska accenten. Det tog så lång tid att vänja sig att vi fortfarande pratade engelska när vi åt korv i Ljungby!

Men dit kommer vi sen… Efter att vi lämnat av våra väskor gick vi till Nando´s och åt jättegod kyckling med Nando´s mumsiga såser.

Att hitta en hoj är lätt, att få papper är svårare

Vi sov ganska länge eftersom det skulle ta ett tag innan David, Katrins pojkvän, skulle komma till oss. Först fick jag kaffe på sängen av Duncan, Jacob fick te, och sen blev vi serverade riktig engelsk frukost med korv, bacon, äggröra, champinjoner, tomater, bönor i tomatsås och rostat bröd. Jacob och Duncan begav sig iväg med bilen och Silvia och jag tillbringade en lugn dag på gågatan precis bredvid där de bor. Framåt eftermiddagen började jag undra vad som hände egentligen. Jacob hörde aldrig av sig. Efter några sms fram och tillbaka förstod jag att det hade blivit den Kawazaki ZZR 1100 som han tittat ut innan och dealat till sig ett bra pris på. Yey! Vi hade en hoj! Men sen gick tiden igen och inget hördes. Fler sms. Aha, han väntade på försäkringspapper. Tiden gick. Det var tydligen problem med faxandet av försäkringspappret vi måste ha. Den lilla indiern på hörnet hade en skruttig fax, men fick den inte att fungera. Undrar vem som fick att försäkringspapper egentligen? Nu hade två timmar gått. Till slut gick de med på att maila pappret, och vips var det utskrivet och klart! Tänk va enkelt det kan vara när man utnyttjar dagens teknik och inte gårdagens… Silvia och Duncan blev tvungna att åka.

De skulle på invigningen av restaurangen Silvia gjort inredningen till. Det var "Grand Opening" med dansare och musik.

Jag väntade fortfarande. Bytte om. Packade. Blev nervösare och nervösare. Ringde Katrin flera gånger. En timme sa GPS:en. Jag väntade lite till. Ringde Katrin. 10 minuter! Jag bar ut all packning, iklädd mitt MC-ställ och smällde igen dörren. No return.

David – vår hjälte

Nere på gatan ställde jag mig väl synlig och väntade. Väntade. Ringde Katrin. 15 minuter kvar!? I telefon sa vi typ "Hur ser det ut där du står?" "Det är ett högt hus, en Dry Cleaner och en pizzeria." "Jaha, då kommer vi snart." Gick till ett bättre ställe. Blev svettig av nervositet. Väntade. Väntade. Klockan tickade på. Nu var vi nere på marginalen för att hinna med färjan. Ingen Jacob. Ingen David. Ingen Katrin. Konversationen blev tätare och mer fåordig. Katrin började tappa tålamodet med mig. "Vi har ingen aning om var vi är, och ingen aning om var du är. Stå still!" Jag ringde mamma. Snyftade lite och sen kändes det bättre. Det hade gått 2,5 timme istället för 1 när jag äntligen fick se Jacob. Hurra! Han kom körandes på trottoaren eftersom vägen var avstängd en bit. Snabbt som ögat drog han på sig allt och sen körde vi. Vi skulle närmare 16 mil och visste inte vägen. Hade vi inte haft David som var en riktig hjälte och körde före oss hela vägen, fast han bor tre timmar åt andra hållet egentligen, hade vi aldrig klarat det. Vi är evigt tacksamma, för trots mörker, kyla (det var bara ett par plusgrader och vi hade inte kläder på oss för det), kameror och dålig vägbeskrivning hann vi med marginal! David hann till och med köpa Kellogg´s bars till oss när vi tankade, annars hade vi inte fått nån kvällsmat på färjan. När vi öppnade dörren till hytten kände vi oss som segrare. Vi klarade det! Vi hann! Vi hade hoj och vi var på färjan. Inget kunde stoppa oss nu! Frusna men överlyckliga mumsade vi Kellogg´s och en överbliven påse chips (liten engelsk variant) innan vi sov gott hela natten.

Holland - landet utan ogräs?

Frukost på färjan - notera pålägget... strössel!! Utsikten visar hamninloppet till Hoek van Holland.

Solen sken och det holländska gräset lyste grönt när vi klockan åtta körde av färjan. Jag visste inte att det var så vackert i Holland! Långa rader av växthus och framför dem små söta trädgårdar där buskarna var klippta som hjortar och fåglar. Inte ett ogräs i gräsmattorna som var perkfekt gröna och perfekt klippta. Jag skulle aldrig kunna bo där, då skulle jag nog få trädgårdspolisen på mig… Det var lagom varmt och efter att ha köpt en karta, två rullar mentos och lärt mig att "tack" heter "Danke veer" åkte vi snabbt mot Tyskland.

Jag räknade medvetet inte ut hur många miles per hour det går på en kilometer i timmen, då hade jag inte vågat sitta kvar!

Vi stannade ganska ofta. Varannan gång tankade vi och varannan sträckte vi bara på benen. Solen fortsatte att lysa och det var varmt och skönt i luften hela hollandsbiten av resan.

I Tyskland började det duggregna och efter ett tag övergick duggregnet i ett stadigt strilande. Vi började bli hungriga och stannade på en mack/restaurang för att äta. Men det var inte det lättaste! Damen i kassan pratade inte engelska och min skoltyska var minst sagt rostig! Jag hade glömt vad toalett hette, och när bankkortet inte funkade och Jacob var tvungen att utnyttja ett svindyrt internet på sin Iphone för att kolla att det fanns pengar, började hennes tålamod med oss tryta. Hon såg att vi fattade att hon sa att vi skulle gå till bankomaten, men hon kunde inte begripa att vi inte gjorde det! Så hon kom flera gånger, men till slut blev hon mest sur. Vi hann gå flera vändor mellan mackdelen och restaurangdelen innan vi provat båda våra kontokort, provat bankomaten, fått vår spaghetti bolognese, betalat, fått en halv euro till toaletten och gått på toaletten så vi kunde åka. Damen blev mer och mer ansträngd innan vi äntligen var klara. Men det var en häftig toa, väl värd sin halva euro. När man var klar och tryckte på spolknappen, hördes dessutom ett lågt surrande ljud när hela toaringen började rotera och gick igenom nån sorts valsar, typ som i en biltvätt fast små, som rengjorde den. Inga bakterier här inte! Jacob lånade min sjal och jag drog på mig tjockpolon innan vi drog vidare.

Autobahn gick inte att undvika. Den var i vit betong också, det såg lite läskigt ut först, men var precis som en vanlig väg. Nästan hela vägen regnade det också och fast vi stannade och fikade och höll modet uppe började vi bli trötta. Äventyret var på väg in i den fasen där det inte är ett dugg kul och när nån påpekar att man kommer att skratta åt alltihop om en vecka, har man lust att klappa till personen i fråga. Rumpan talade om att den fanns, nacken likaså, benen började krampa av att hålla emot mot vinddraget och huvudet dånade av fartvinden även när hjälmen var av. Det öste fortfarande ner och Jacobs vantar började läcka. Jag frös eftersom luften blev kall i regnet och jag började känna av att vi åkt länge. Jacob var tvungen att hålla en lägre fart också eftersom framdäcket var slitet och skulle bytas ut när vi kom hem. Vi ville inte få vattenplaning! Resan tog längre tid än vi trodde och jag började undra hur lång tid det skulle ta egentligen. Planen var ju att hinna ända till Kalmar…
Milkshakepaus nånstans i Tyskland.

Att köra eller inte köra?

Vi hade varit på vägen i nästan tolv timmar när Danmark närmade sig och Jacob lovade att när vi kom dit, då skulle vi stanna och äta middag. Jag är väldigt matberoende. Utan mat blir mitt liv helt upp och ner, men jag höll ut, mil efter mil. Snart skulle vi ju vara i Danmark! Det började bli mörkare också. Vi är faktiskt bortskämda i Norden med ljuset på sommaren! Vi körde förbi avfart efter avfart. Jag började misströsta om att Jacob nånsin skulle stanna! En liten misstanke om att han antagligen skulle fortsätta att köra ända tills vi kom till Kalmar växte sig starkare och starkare. I mörker. I kyla. I ösregn. Till slut stod jag inte ut längre, den här resan var oändlig och det var mörkt, kallt och hopplöst. Jag bankade på Jacob som snällt stannade.

Synen som mötte honom när jag lyfte på visiret kan jag se framför mig när jag vill. Ett hoptryckt trött litet ansikte med tårfyllda ögon, en ynklig röst på gränsen till gråt som anklagande säger: "Du bara kör och kör, och aldrig stannar du. Du lovade att vi skulle stanna så fort vi kom in i Danmark, men du bara kör och kör! Du kommer ju att bara köra och köra tills vi kommer till Kalmar! Jag är jättehungrig, trött och fryser och du bara kör och kör."

Min finaste blev helt paff, han hade verkligen tänkt att vi skulle stanna. I Kolding, 6 mil längre fram. Men bara för att äta, sen skulle vi ju till Kalmar. Trots ösregn. Trots trötthet. Trots kyla. Han såg oändligt kärleksfull och lite skamsen ut. "Men lilla älsklingen, jag visste inte att du kände så. Såklart att vi stannar och äter. Det kommer ett matställe om en halvmil. Vi åker dit." Snyftande klättrade jag upp igen på hojen. Imman i hjälmen blev nästan ogenomtränglig när jag andades het luft i stora tunga suckar.

(Pekfingret visar platsen för sammanbrottet...)

Resans andra hjältar

Efter hamburgare och pommes kändes livet ljust igen. Kaffe fick jag också. Vi satt där på vägkrogen som på en teveskärm bakom oss visade upp hela sitt matutbud, allt såg synnerligen vägkrogsaktigt ut. Vi tittade ut, på mörkret och det stadiga strilandet. Vi tittade på varandra och på klockan. Åtta på kvällen. Fem timmar kvar. Vi studerade kartan och kom fram till att det är nog inte görligt i natt. Jacob var ju faktiskt trött och frusen han med och hade bara sommarhandskar som inte var vattentäta på sig. Men han är sån att han kan bara köra på, målet är viktigast. Sån är inte jag...

Vi ringde Jacobs mamma och pappa, världens finaste svärföräldrar, och de letade genast upp ett rum åt oss i Odense, en timme bort. De bokade och skickade adress. Ett rum! Varmt och torrt! Det var nog dagens höjdpunkt, att se att det fanns en ände på blötan. Näst efter David är Inga-Lill och Johan våra resehjältar!

Det var något motvilligt vi satte oss på hojen igen. Vi orkade inte ens titta i packväskorna som slokade missmodigt där de hängde på sidorna av hojen. De likande mest två deppiga halvfulla ballonger och vi antog att de också läckte in vatten. Torra kläder? Nja, antagligen var de kläder vi hade på oss (och som vi redan haft i två dagar) de torraste vi hade just nu.

Varför man ska ställa ut en varningsskylt

Vägbanan var nu halvt vattenfylld i spåren och vi var tvugna att köra ganska sakta. Bilarna bakom oss var ideligen tvugna att köra om och när Jacobs visir samtidigt bestämde sig för att imma igen, tänkte vi att det kanske var säkrare för oss att köra på vägrenen. Det var mindre vatten där och vi kunde köra långsammare utan att ligga ivägen. Mitt visir klarade fukten lite bättre, ändå krävdes total koncentration av både mig och Jacob. Ibland blev det påfarter och han var tvungen att köra på vägen i alla fall. Ibland var vägrenen gjord av grus. Efter ett par mil på vägrenen såg jag att det står en parkerad bil en bit längre fram. Jacob körde rakt fram. Bilen kom närmare. Det var antagligen en övergiven bil och den stod där utan lysen eller varningsskyltar. Jag insåg plötsligt att Jacob ser inte bilen! Vi kom snabbt närmare. Jag började banka på honom, slog med knuten näve på axeln. Jag slog och slog och ett par meter bakom bilen gjorde mc:n en tvär sväng ut på vägen igen.

Efter det höll vi oss på vägen, trots att vi körde sakta. När vi stannade på en mack för att fråga om vägen, berättade Jacob att visiret immade igen så fort han satte på sig hjälmen och att han inte sett bilen. Vi var båda två hett överrens om att det är skönt att vara två på äventyr!

Har ni en hårtork?

Vi var tvungna att stanna fyra gånger innan vi hittade rätt väg, men så såg Jacob skylten. CabInn. Det var så man kunde gråta av lycka! Båda våra par handskar var helt genomsura, Jacobs jacka hade fuktat igenom fram och jackan han hade under hade sugit upp vatten underifrån så han var helt genomvåt. Till och med skorna hade börjat ta in vatten efter det långvariga regnandet. Jag var mest kall och otroligt trött. I receptionen checkade vi in, parkerade hojen och frågade efter ett torkrum eller torkskåp. Men nej, det fanns inte. Jag kände hur hela dagens trötthet brände under ögonlocken, om vi inte lyckades torka kläderna, hur ska vi då kunna fortsätta köra imorgon? Vi hade ju halva Danmark och hela resan från Malmö till Uppsala kvar! Men så fick jag en snilleblixt som jag faktiskt är ganska stolt över. En riktig fiffig lösning. De som stod före oss i kön pantade för en hårtork… Om CabInn inte har nåt torkrum fick vi väl ordna det på något annat sätt då. Vi pantade alltså 10£ för en hårtork och med hjälp av den och det pyttelilla badrummet gjorde vi oss ett eget torkskåp.

Det fungerade utmärkt och på morgonen hade i stort sett allt torkat utom fingertopparna på handskarna. Det var det bästa med den morgonen, för mobilalarmet gick inte igång (kanske den också fått för mycket regn?) och istället för att vakna klockan sju och duscha, äta frukost och åka klockan nio, vaknade vi kvart över nio! Visserligen helt utsövda, men vi fick hoppa över duschen, den mest välbehövliga duschen på hela resan! Kände mig så där lagom fräsch efter två dagar i hjälmen och hårtorken fick aldrig torka något hår…

Tåge?

Vi åt snabbt och kom iväg vid kvart över tio. Det regnade fortfarande, men mycket mindre. Sånt regn som våra kläder stod ut med, vilket var skönt. Att vara pigg gjorde också sitt till. Trots detta var klockan närmare tolv när vi närmade oss Öresundsbron och såg SVERIGE skrivet med stora bokstäver på vägen. Tänk va det lilla ordet kunde få en att känna sig lätt som en fjäder. Sverige! Snart hemma! När vi körde ut på bron dök det upp varningsskyltar. "Tåge" stod det på dem. Tåge? Tåg, eller? Här finns väl inga tåg! Inga man kunde se för all dimma i alla fall. Man såg faktiskt ingenting för det var så dimmigt. Tråkigt, för vi hade aldrig åkt över bron förut. Kanske det var varning för köer? Det lät konstigt eftersom vi var ett av kanske tio fordon totalt på bron. När vi kom till svenska sidan stod det inte "Tåge" längre i triangeln. Det stod "Dimma". Jahaja.

Svenskt gräs ÄR grönast!

Vi var lättade över att vara i Sverige igen, även om vi insåg att det var långt kvar hem från Malmö till Uppsala. Tyvärr räckte inte orken för att åka till Kalmar och fira farmor, vi kände båda att vi behövde nog ta kortaste vägen hem. Farmor blev väldigt besviken såklart, men hon var snäll och tjatade inte. Vi hade verkligen velat komma, vi hade sett fram emot underbara Revsudden och finaste farmor och bästa farfar, men det gick inte den här gången. Det var hemskt tråkigt!

Vädret blev något bättre ju längre upp i landet vi kom. En bit på vägen hade vi sällskap av en annan mc-åkare som vi träffat direkt efter Öresundsbron. Han fick krångel med sin mc eftersom vi var så trevliga att han glömde stänga av sitt lyse och när vi pratade så länge med honom tog batteriet slut! Det blev till att springa runt och fråga alla svenskar/danskar/tyskar vi träffade på om startkablar. Kan nog fråga efter såna på både tyska och danska nu, det kan ju visa sig användbart i framtiden kanske… Efter att våra vägar skiljts åt hamnade vi på Sibylla i Ljungby.

Helt slut och språkförvirrade. Högt pratade vi också eftersom vägbullret och fartvinden låg som en ljudhjälm runt huvudet även när den riktiga hjälmen var av. Vi pratade engelska med paret vid bordet bredvid – fast de var svenskar! Snacka om trötta… Det visade sig också att kära Julia och söta Celie med familj var på väg neråt landet och de kom till Ljungby nästan samtidigt med oss. En kort pratstund på parkeringen hann vi med innan vi satte våra ömma rumpor på sadeln igen och brummade vidare.

Resan uppåt blev i övrigt ganska händelselös. Vi fick ondare och ondare i rumpan. Benen ville inte vara böjda mer och huvudet dånade av vindbruset. I Linköping kom solen fram och vi slutade resan i en vackert rosa solnedgång. Hjälmhåret var dock riktigt illa! Man såg hur mackpersonalen såg vänliga och hjäpsamma ut, tills man tog av sig hjälmen! Då ryggade de tillbaka och tog på sig en uthärdande min… Efter Linköping körde vi non-stop men trots det hade klockan hunnit bli över tio på kvällen innan vi såg Uppsalas siluett och kontrasten mot ösregnet i Danmark var slående. Det var HEM vi ville! Och väl hemma skrattade vi av lättnad. Äventyret var över, vilket var lite tråkigt. Men att få sova i sin egen säng, duscha varmt och länge och slippa sätta sig på hojen igen på morgonen var faktiskt ganska skönt. Måste nämna att jag blev totalt fartblind bara av Autobahn, när jag skulle köra till Storvreta på måndagsmorgonen tyckte jag att 140 var en lagom fart! (Jacob tog förstås mc till jobbet på måndagen – vad annat hade ni väntat er?)

Saras lista

Bästa skrattet: minnet av "Du bara kör och kör!" – det var verkligen jobbigt just då men hysteriskt roligt i efterhand!

Bästa minnet: Hollandsdelen av resan, så mysigt!
Värsta minnet: När vi nästan krockade med den stillastående bilen och en annan bil i Holland som inte släppte förbi oss utan krockade med vår backspegel

Pinsammaste minnet: att glömma vad toalett heter på tyska (toilette kanske, eller nåt likande?) och att ha sjukt fult hår på söndagen

Resans förste hjälte: David Ahrrén
Resans andra hjältar: Inga-Lill och Johan

Värsta med hjälm: fult hår, imma när det regnar, man kan inte snyta sig eller äta utan att ta av den (knackade mig i huvudet när jag skulle klia mig eftersom jag glömde att jag hade den!)
Bästa med hjälm: räddar ens liv om det händer nåt

Bästa med bönpallen: njuta av fart och kramas med sin älskade
Värsta med bönpallen: ont i rumpan efter ca 100 mil, jätteont efter 150 och knappt uthärdligt de sista 10

Bästa med packväskan: man kan hålla i den när man vill vila ryggen
Värsta med packväskan: läcker vatten och är ful

Bästa med Jacob: hittar på äventyr
Värsta med Jacob: Han bara kör och kör!

Bästa med mig: extra allt! (det har jag faktiskt, nästan i alla fall! You name it, I have it!)
Värsta med mig: måste ha mat för att inte bli jordens grinigaste person

Bästa farten: ca 90 mph (ungefär 120 km/h)
Värsta farten: 110 mhp ( ungefär 160 km/h, det rycker så i hjälmen då!)

Bästa med öronproppar: det blir lagom mycket buller – ah!
Värsta med öronproppar: att sätta i dem för sjuttiofjärde gången – äckligt!

Så nu vet ni – hoppas det var värt att vänta på!

Tionde gången

12 May Allmänt

Vi har ett trångt parkeringshus. Väldigt trångt. Så trångt att när man ställt sig perfekt kan man knappt öppna dörren till  första hacket, utan måste åla sig ut. Om vi inte haft backsensor på bilen hade jag backat in betongstolpen som står precis vid det främre högra hörnet av parkeringsplatsen för länge sen.

I detta parkeringshus ställer vi bilen. Jag har  ju kört bil varje dag hela denna istid till vinter och har alltså parkerat där många många många gånger. Jag får nästan alltid backa om och köra fram, backa  om och köra fram. När jag väl lyckas kommer nästa parkering garanterat att misslyckas.

Skyller det på att  det är så trångt.

Lovade mig själv att när jag parkerat rätt utan att backa om för tionde  gången, eller för andra  gången på raken, då  skulle jag skriva det på  bloggen.

I förrgår parkerade jag perfekt på första försöket för nionde gången. Igår för tionde, och  dessutom  andra gången  på raken för första  gången. Nu har  jag skrivit  det!

Imorgon bär det  av till England. Har slutat noja mig över alltt som  kan gå fel. Vilket äventyr  det ska bli!

Vikarien från 80-talet

10 May Allmänt

"Hej och välkomna, jag ska vara er vikarie idag." – så långt är allt lugnt.
"Nu kanske ni tror att det här ska vara ett baspass…" – ja, det är precis det jag tror!
"…men det är det inte. Det här är ett medelpass!" – Jaha, ja, det har jag ju gått på förr, men inte dirket det jag kände för idag, småtrött och sliten.

Vikarien ser ut som tagen från åttiotalet. Hockey-mohikan. Tatueringar. Han studsar runt som om han vore en gummiboll, ju längre in i passet, desto högre hoppar han. På slutet ser han nästan inte verklig ut eftersom han är mer i luften än ovanför. Det långa håret flyger och fötterna ser knappt ut att nudda den blåa golvmattan. Armarna gör snitsiga rörelser, boxar, fladdrar och svänger med "starka armar" hela tiden. Allt till pumpande body building-musik från -87 eller nyare diskohits. Som final vrålar The Pudels "one night of passion, one night of hunger" samtidigt som vikariens armar och ben viftar som på den där lilla leksaksmanicken i tomteverkstaden på julafton, fast i hundratio.

Alla muskler skriker: lägg av!

Fast jag kämpade vidare, och när avslutningsapplåden kom orkade jag nästan inte applådera, armarna bara darrade. Är lite stolt över mig själv att jag höll ut!

Hemnet – vår nya dejtingsajt

10 May Allmänt

Igår var vi på två husdejter som båda verkade lovande och vi var nog ganska förväntansfulla när vi åkte iväg. Som sällskap hade vi Madde, Henkke och Sandra.

Att hitta ett hus är ungefär som att hitta någon att dela livet med. Hemnet motsvarar Sjunde himlen (fast man behöver inte vara tillgänglig själv). Man spanar där, fantiserar och funderar. Gör sig stora luftslott av drömmar och önskningar. Bygger om, bygger ut, målar och tapetserar i tankarna. Ligger vaken på kvällarna och pratar om bärande balkar, bänkytor och braskaminer, uteplatser, grillkvällar och plats för våra hobbyer. Men det spelar ingen roll hur annonsen ser ut eller hur det verkar på Hemnet, det är först när man står där och går runt i huset som man vet. Precis som när man dejtar alltså. Personen kan vara hur trevlig som helst i telefon och på chatt, men det är det personliga mötet som räknas!

Det huset som låg längst bort var vitt och lockade med stor (enorm) verkstad för Jacob och generösa ytor i resten av huset. "För den egna företagaren eller den stora familjen" stod det i annonsen. Kändes kanske inte helt rätt i nuläget, men man vet ju aldrig vad man behöver i framtiden, tänkte vi. Putsad var den och hade ett underbart jättestort kök med kamin och stora bänkytor. Tre våningar och billigt i drift.

Det vita huset var som den där personen som inte riktigt har utseendet för sig och som är lite tafatt i sociala sammanhang, men som har stor potential och en fin personlighet. Man känner sig lite ytlig, men huset var hemskt fult och hade en liten stenig trädgård som mest utgjordes av en stor grusplan. Insidan var härlig, gigantisk är nog rätt ord, på 190 kv + verkstaden som var större än vår lägenhet idag! Dessutom ett garage med förråd utanför. Totalt fem toaletter varav ett badrum och ett duschrum. Jacob, som är visionären av oss, såg genast potentialen. Verkstad med plats för allt (man skulle kunnat bygga en friggebod därinne och fortfarande tyckt det var gott om plats).

Men jobbet! Massa målning av grunden och uthuset och alla ytskikt inne var från en annan tidsålder. Tomten var som sagt liten och karg och kändes nästan som en klippa i skärgården… Att fixa till det huset skulle vara ett projekt på minst 10 år, och vill vi verkligen lägga så mycket tid och kraft? Vi kom fram till att nej, det kanske är lite för ambitiöst för oss.

Det andra huset var litet och fyrkantigt, 109 kv och källare på ca 75 kv. Garage ingick i källaren. Det var gult, byggt i trä och stod på en jättefin tomt med fruktträd, bärbuskar och stora härliga plana gräsmattor med snyggt och välskött gräs. Inga maskrosor, inga ogräs. Inuti var det välskött, prydligt och till och med källaren luktade gott och såg fräsch ut.

Jämför med den där personen som alltid betalar sina räkningar, har ett lagom jobb 8-5, äter husmanskost och aldrig kör för fort. Livet är inrutat och färdigt. Det fanns liksom ingen plats att vara spontan. Inget utrymme för att bygga om, lägga till eller dra bort något. Det fanns flera rum, men alla hade redan sitt syfte. Verkstaden hade fått vara i garaget men var hade vi då ställt bilen? Garaget var dessutom så smalt att man hade fått släppa av passagerare utanför och backat ner jätteförsiktigt. Badrummet var fint, men också långsmalt. Köket var som det vi har nu. Det fanns liksom ingen växtplats, det var redan färdigt. Så det blev nej där med, vi vill ha lite mer frihet.

Det är svårt att leta hus, vi har gått på flera visningar i månaden länge nu. Det borde bli vår tur snart. Att hitta det där huset som har allt. Men även det kanske är som att dejta… När man minst anar det står han där, drömprinsen, och man bara vet att nu, nu gäller det…

Luleå-helg – en vecka efter själva resan

08 May Livet

Det är så mysigt att komma till Luleå och hälsa på! Vi hade det kallt, regnigt och otroligt bra! Vi kom fredag kväll när barnen sov, men de vaknade redan 7.15 på lördagen, så vi tog igen eventuell missad bustid då! Efter att ha bytt blöja och hämtat travar med böcker, tillbringade vi nästan två timmar med mysiga tjejerna. Läste, busade och åt frukost. Helt färdiga väckte vi resten och åt frukost på riktigt. Förmiddagen var lugn och på eftermiddagen gick Hanna, Josefin, Samuel och Elmira på stan medan Johan, jag, Jacob och Esther åkte till Storhede (typ Boländerna) för att köpa en häftpistol och handla till kvällen. Johan fyllde ju år för lite sen så vi skulle fira. Hemma igen – blöta och kalla – gjorde vi mat och sjäng Ja må han leva för fulla muggar. Barnen somnade ganska snabbt och sen tittade vi på film och åt ohyggliga mängder godis. Söndagen gick vi till kyrkan och sen en sväng till Kjell & Co (kommer aldrig i min dar att begripa vad som är så spännande där…) och sen hem för lunch/middag innan Jacob och jag åkte hem. Samuel och Josefine stannade en dag till – lyllosar…

Vi hann med massor av saker och hade härliga stunder tillsammans! Så här får ni lite foton att njuta av!

Esther och Elmira äter godis.

Jacob och Elmira sover middag.

Esther passade på att måla läppglans och ögonskugga på Jacob när han sov… (fast det var nog inte helt utan hans medgivande… jag tror han var vaken egentligen!)
Jag och Jacob på Arlanda när vi ska åka dit.
Johan på bussen när vi var på Storheden, typ som vårt Boländerna.

Samuel, Josefine, Elmira och Esther som busar i soffan.

Jag och Esther i regnet på Storheden.

Skön torsdag och lyxig fredag

30 Apr Allmänt

Det händer så mycket varje dag. Jag tänker: det här var roligt/jobbigt/tråkigt/spännande, det måste jag skriva om! Men sen när jag kommer hem och har tid att skriva, är det som bortblåst. Det är som att när jag väl har berättat det för Jacob/mamma/Sandra/nån annan så är orden förbrukade, slut, nedsmälta och utrunna ur huvudet. Det är därför det kan gå så långt mellan inläggen, för det finns liksom inga ord kvar att skriva ner!

Det var i alla fall en ganska skön dag igår. Sexorna var i Sala och besökte Silvergruvan, så det var lugnt och skönt i vår annars trånga, smala korridor. Jag har planeringstid på torsdagar och satt och förberedde litteraturhistoria för åk 8 i svenska. Hann förbreda hela området, inklusive OH-bilder, arbetshäfte och lektionsplaneringar. Tänk va skönt! Lyckades till och med (med hjälp av Yvonne från kansliet) få den nya färgskrivaren att skriva ut färg-OH. Man får ju alltid komplettera lite allt eftersom, men grovjobbet är gjort. På 3 veckor ska vi riva av 2500 år av litteratur… Jag antar att både jag och klassen kommer att känna oss möra efteråt! Fast litteraturhistoria är ju så roligt! Att se hur vårt tänkande och vår syn på livet har formats genom århundradena. Inget nytt under solen säger man ju, och det stämmer ju när man läser historia!

På kvällen blev det styrkebaspass men Hanna L. Det var vikarie och vi tyckte nog inte det höll riktigt samma klass som annars, men det var skönt ändå. Helt slut i magmusklerna efteråt, men det börjar synas lite resultat nu faktiskt!

Kom hem till en glad och sprallig Jacob, som hade fått veta att han fick vara ledig på Valborg. Firade med marinerat kött, klyftpotatis och chilibea som Jacob lagat när jag tränade. Kvällen gick åt till att fixa födelsedagspresent åt Johan. Han kom på så här precis innan vi ska dit att han önskade sig tavlor med bra text… Precis som om det är nåt man bara svänger ihop och tar med sig på Norwegian (samma stil som Ryanair – vi tar dig dit du vill och det är billigt! Men försök inte ta med dig nåt, typ bagage, för då kostar det så mycket extra att du kunde flugit med SAS istället…) Vi ska åka med bara handbagage alltså. Tyvärr kan jag ju inte skriva mer om presenten just nu, för det kan ju hända att Johan läser bloggen, det vet jag ju inte…

När jag skulle gå och lägga mig upptäckte jag en hård låda i min säng. Det var Jacob som gjort det igen! Nya skor, två par den här gången! Vita tygskor, ett par höga och ett par låga. Precis som jag ville ha inför sommaren! Världens bästa älskling!

Fick en mysig valborgsmorgon också. Jacob hade ju sovmorgon, men han gick upp när jag stod i duschen, fixade kaffe och frukost med chiabattabröd och grejer. Nybakade och jättegoda! Har inte varit så mätt efter en vardagsfrukost på hela läsåret! Kom nästan försent till skolan, är inte van med sån lyx på morgonen!

Ganska skön dag i skolan också. Cykeldag för åk 3, så det blev håltimme, och sen slutar jag kl 14 på grund av Valborg, så slöjd med åk 8 utgår också. Det är ju egentligen mindre bra, för vi är hopplöst efter! Men lite gott för själen är det att sluta tidigt!

Ikväll bär det av till Luleå, det ska bli så mysigt att gosa med tjejerna, prata med Johan och träffa Hanna! Har längtat efter allihop! Kommer att vara helt slut på söndag kväll, men det är det värt!

Häcksaxar och Pollymuffins

27 Apr Okategoriserat

Först lite bilder på Jacob och häcksaxen som han använde för att med stor förtjusning attackera mammas och pappas spireabuskar… Mamma blev glad, för hon slapp göra det själv. Jacob blev också glad, för det var en maskin som lät och hade sönder saker. Pappa med, för då kunde han beskära äppelträd i lugn och ro och jag kunde plocka upp alla kvistar han kastade ner.På det hela taget blev alla glada! Även om jag mest var glad för att alla andra var glada…

På måndagskvällen kom Nina över med lilla Tintin. Tänk att man kan se skillnad på två veckor! Själv tycker man ju att man ser likadan ut hela tiden, men lilla Tintin, han ändrar sig fort! Han skulle sova en natt till hos oss, eftersom hans farmor (som han skulle sovit hos) hade askat in i Etiopien och inte kunde komma hem i tid! Men den enes död, den andres bröd, om man får uttrycka det lite hårt. Vi fick ju passa honom istället!

Jag skulle också baka muffins till en Aloe Vera-visning jag skulle ha idag, tisdag. Det skulle bli chokladmuffins med Polly i. Tänk så gott det lät i tanken! Jag vispade smet och hällde i formarna, hade på Polly och in i ugnen. Jag tänkte prova att göra amerikanska muffins i en plåtform som vi har. Det var väldigt stora muffinsformar, men jag tänkte att det går väl ändå! Men ack, inte gick det! Efter de rekommenderade 10 minutrarna var de ungefär så stora som jag ville, men de var fortfarande helt lösa. Så de fick stå inne 10 minuter till. Sen var de gigantiska! Men lösa… Så de fick stå 10 minuter till. Resultatet blev enorma muffins, som svämmade över plåten, rann ner i ugnen och fick som stora kratrar i sig där bitar av Polly lite ängsligt klamrade sig fast på kanterna, som skeppsbrutna vid livflotten. Muffinsen själva såg ut som något man bara skulle kunna servera på natten i ett rum utan lampa… Jag bröt av kanterna – brända såklart – och la resten i en burk.

Mamma, Madde och Annika som åt muffinsen dagen efter, hävdade att de var goda, men smuliga. Och de åt dem i dagsljus…