Lite bilder från Revsudden. Det var underbara dagar med sån där strålande sol och en himmel som på morgonen och kvällen hade samma färg som havet, eller om det var havet som var himmelsblått... I alla fall såg man nästan inte skillnad på himmel och horisont eftersom de blå tonerna smälte samman.

På dagen var det meningen att jag skulle följt med farmor och farfar till en av farmors kvartetts framföranden och fått både finsång och jordgubbstårta, men så ringde Jacob. Trasslet med vår kära motorcykel hade fortsatt. Jag tog över stafettpinnen en stund och hoppade över tårta och kaffe för att ringa runt till Transportstyrelser, Bilprovningar och försäkringsbolag. Jag kände mig som han den där Sisyfos som fick i straff av gudarna att rulla en sten uppför en kulle, men varje gång han rullat upp stenen så rullade den ner igen och han fick börja om...

För att få en sk tillfällig registering, alltså tillstånd att köra en utlandsskyltad mc under tiden vi väntade på registeringsbesiktningen, måste man ha en försäkring. Denna försäkring var den hutlöst dyra vi tog i England, men den hade gått ut! Och enligt nåt obskyrt EU-direktiv fick den inte ges igen. Alla pengar i sjön alltså. Ringde försäkringsbolag igen, ett annat, och fick till svar att jo då, visst hade de korttidsföräkringar (upp med stenen!) men bara om vi hade en tillfällig registrering. Stenen rullade ner...

Nu tror ju jag på en godare Gud än de gamla grekernas, och efter en kort bön lyfte jag luren en gång till för att ringa och prata med vår handläggare på Ursprungskontrollen. Hon berättade att den där registreringen var ju strängt taget bara nödvändig om vi ville köra under tiden vi väntade på besiktningen. Om vi strök den så kunde hon ha vårt ärende klart redan samma dag! Vi strök den tillfälliga registreringen direkt. Första framsteget så långt. Efter att ha väntat två timmar ringde hon upp och nu var ärendet klart! Bara att boka registeringskontroll alltså... Stenen låg darrande kvar på kullens topp...

Men det där med att boka en kontroll var inte det lättaste. Mannen jag pratade med var inte så tillmötesgående och efter att ha kollat Uppsala med omnejd bokades en tid i Gävle den 13 juli. Stenen började sakta välta över mot andra sidan kullen igen. 13 juli... plus extra dagar innan de nya skyltarna och registeringsbeviset kom... Ingen mc-semester i år alltså... Stenen fick fart.

Men stopp! Jag ringer en gång till. Det måste ju finnas fler som jobbar där än sura gubbar?

Ringde igen och förstod med en gång att jag kommit rätt. En mycket pratglad och trevlig kvinna svarade och när jag brett ut mig om problemet satte hon fart. Hela landet genomsöktes på jakt efter en ledig tid. 8 juli i Falkenberg? Imorgon i Karlstad? 7 juli i Göteborg? Till slut fastnade vi för 29 juni i Kinna. Var Kinna ligger har jag bara en svag aning om, men nu inväntar vi bara en lampa från Tyskland så är vi redo... Stenen ligger nu något stabilare på toppen av kullen som skulle kunna heta Byråkratiberget. Vår Gud är så god att han till och med bryr sig om vårt mc-i-lands-problem!

Efter att ha löst detta och lugnat Jacobs oro tog jag itu med det där kapellet. Det var nämligen 4 cm för kort visade det sig. Jag skarvade på det till rätt längd och sen trampade farfar och jag iväg till hamnen för att märka ut öljetter. Nedan följer kort på den ljuvliga arbetsplatsen med utsikt över Kalmarsund och Öland:

Här är lite fler bilder från farmor och farfars hus. De är tagna på eftermiddagen medan vi väntade på grillen...

Efter Rapport och Aktuellt och Uppdrag granskning gick jag ner för ett kvällsdopp. Är inget fan av kalla bad, men det var precis så där lagom. Jätteskönt! På vägen höll jag på att trampa på en sån här fuling:

Det gjorde jag första sommaren jag och Jacob var tillsammans. Det var helt nytt då och vi var här nere och hälsade på. Det var runt den 9 juli för det var nämligen då Jacob friade till mig första gången, en solig dag på Solliden. En av de kvällarna skulle vi bada mitt i natten, och när vi sprang barfota ner till vattnet trampade jag på en snigel! Dö-äckligt!! Nu hade jag tofflor på mig i alla fall...

Avslutningvis bara en bild som inte alls gör nnturen rättvisa... Rosa och blå himmel med en vit rund måne... Det är så man ryser...