Att mäta fritt är stort, att mäta rätt är större?

Håller på att sy en present till Jacobs kusin som ska ha barn närsomhelst. Dom har väntat så länge att man liksom bara måste uppmärksamma det. Resultatet blir jättebra, men jag behövde vadd på metervara att stoppa i (ni som gissar vad det är - vilket är rätt lätt - säg inget, schhh...), närmare bestämt 90 cm. Så jag åkte till hobbyaffären på Gränby (talar inte om vad butiken heter eftersom jag egentligen gillar dom) och köpte precis 90 cm. Tänkte att det var dumt att köpa en meter om jag ändå skulle klippa bort 10 cm, och jag hade liksom inte lust att köpa massor av vadd heller... Så jag tog precis det jag skulle ha.

Det börjar bli knappt om tid att göra färdigt också, eftersom vi åker neråt på lördag och det är en hel del handsömnad kvar, så när jag satte mig ner i förrgår hade jag lite bråttom. Jag tänkte att det var bäst att kontrollmäta vadden, eftersom det brukar vara lite oexakt klippt. Jag har ju jobbat på tygaffär själv, så jag vet ju att man alltid tar i ca 5 cm extra för att man som sagt inte alltid klipper spikrakt. Det ska ju inte kunden behöva stå för.

Döm om min förvåning när det inte är 90 cm, inte ens nära! Ena kanten är 82 cm och den andra 85. Man kan nästan bli lite irriterad. Jag kan ju inte lägga i vadd som är mindre än överdraget! Så nu måste jag åka tillbaka till Gränby och byta. Som om jag har tid med det också... Igår hände dessutom ingenting, för jag glömde påsen hemma i hallen. Suck. Nu är det riktigt bråttom.

Det kommer att bli väldigt bra i alla fall. Jag är MYCKET nöjd! Det blev inte rosa eller blått utan turkost och brunt. Passar till båda sorterna, jag har ju ingen aning om vad det blir.

Ser fram emot bröllopet på lördag (inte kusinen utan kompisar). Inte ofta man går på ett bröllop i veckan! På söndag ska vi till kusinen och klappa på magen...

Bröllop, brunsch och en olycka

Var på ett underbart bröllop i lördags. Tyvärr kommer det nog inga bilder, för jag glömde mobilen hemma så alla kort är i stora kameran. Det var våra nyfunna vänner i Vittinge som gifte sig. Ceremonin i kyrkan var precis så där tårdrypande som man vill att det ska vara och vi fick trevliga bordsgrannar. Vi som inte känner så många i Vittinge var först lite oroliga, men vet ju inte om man hittar någon att prata med, men alla var så otroligt gulliga och verkligen bjöd in oss i gemenskapen trots att dom alla känner varandra sen gammalt. Det var makalöst vackert dukat också, jag som älskar sånt njöt av bara det! Dom hade ansträngt sig och klätt in stolarna i vitt tyg och knutit rosetter om. Det är sånt jag alltid önskat att jag hade tid och råd att göra, men som aldrig blivit gjort. Vilken skillnad det gjorde för hela dukningen!

Vi var bland dom första som åkte vid 12-tiden på natten. De som höll igång längst hade visst varit uppe till 5... Ack och ack, det hade jag aldrig klarat... Vi fick användning av buggkursen vi gick i alla fall. Va glad jag är för den! Jag som aldrig lärt mig dansa i skolan. Nästa måste nog bli en foxtrot, för det känns som om det är mest foxtrot som gäller och jag kan bara bugg.

Igår, pingstdagen och Mors dag var det brunsch och paketöppning. Stämningen var god, men lite mer avslagen. Alla var lite trötta och "dagen efter". Även vi helnyktra känner av när man håller igång så där en hel dag och en halv natt.

Hela hjärnan snurrar av intryck och fragment av samtal. Det var så många nya ansikten och så många roliga människor att det känns som om man hade behövt flera dagar för att hinna med att komma ihåg alla... Det hände mer än en gång att jag frågade samma person samma fråga igen, man glömde liksom vem det var för det var så många! Sov ganska dåligt på natten, det kändes som om hela festen blivit nerklippt i pyttesmå bitar som tumlade runt runt i hjärnan. Så har det hållit på hela söndagen också. Blev nästan lite deppig för jag gick där i min ensamhet och malde och malde...  Till slut kom jag på att jag inte ätit på hela dagen förutom brunschen. Det hjälpte att äta!

Jacob var och åkte cross med David. Deppigheten släppte helt när Jacob kom hem igen, men som han såg ut! Han hade fått stödet till hojen i ansiktet och hade ett plåster stort som Gränby Centrum i ansiktet, hela ena kinden och upp över ögat. Han hade tur som inte fick stödet i ögat, en centimeter till åt sidan och han hade kunnat bli blind! Jag blev tacksam att MAria var hemma och kunde plåstra om honom!

Jag som trodde det var själva åkandet som var riskfyllt, inte mekandet efteråt...

I en bil utan AC

Det är varmt, otroligt varmt. Vår lilla röda racer har inte AC. Det gör det FRUKTANSVÄRT varmt. tur att vi är coola nog för taklucka.


Det var ju det coolaste man kunde ha på en bil när vi var små. Vissa drömmar går i uppfyllelse sent...

- Posted using BlogPress from my iPhone

Somliga dagar

Ibland får man liksom en lucka i tiden, som ett vakuum. Barnen lekte fredligt i sandlådan. Det var 20 grader varmt. Solen sken och alla var nöjda. Det blev liksom alldeles lugnt och skönt...





Var med Emmelie till en handelsträdgård i Sala. Det blev blommor till krukan på framsidan. En mörkt rosa stjärnöga, en rosavit dahlia, två rosavita Flitiga Lisa, ett gräs som ska bli som en rund tuva och nåt ljust grönt och silvrigt med små lila blommor som jag glömt vad det hette. Det kommer bli jättefint! Blommor till baksidan tar vi nästa månad...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Det känns i hela mig

Det känns i hela mig.
Det känns i hjärtat, i kroppen, i tanken.
Det känns i luften, i värmen, i fågelkvittret.
Det känns i den ljusa himlen när jag vaknar på morgonen, i de plötsliga regnskurarna som smattrar mot rutan och i de skira körsbärsblommorna utanför mitt köksfönster.
Det känns i hela mig.
Det känns i hela livet.

Det känns i eleverna.
I deras flackande koncentration, i deras önskan att ha öppna fönster, i shortsen, linnena och sandalerna.
I den långa blicken ut genom fönstret, i basketspelandet och i solandet mot husväggen.
Det känns i lärarna.
I bekymmersrynkan över elever man undrar över, i arbetet med elever man inte vet och i lättnaden över elever man är säker på.
I den långa blicken ut genom fönstret, i rättandet och i kaffedrickandet mot husväggen.
Det känns i hela mig.
Det känns i hela livet.

Det är vår.

Kan man få en till personlighet, tack?

Ibland skulle jag vilja ha det... En annan personlighet, eller kanske flera. Så när man kände att man liksom blev trött eller sur på något, kunde man, svisch, byta personlighet till en ny och fräsch. En med nytt tålamod och ny syn på saker. Ibland är det liksom som om man fastnar i gamla vanor. Då kunde man, svisch, byta till en personlighet som gjorde på nåt annat sätt. Det vore skönt ibland. Undrar när det pillret kommer.

Eller så får man bita ihop, eventuellt bryta ihop, och ta nya tag imorgon...

Har för övrigt med Nadia som praoelev. Vi gjorde först potatistryck på slöjden och sen hade vi dubbeltimme svenska. Sen följde hon med mina elever runt på alla möjliga lektioner... Då måste hon ju trivas! Ska bli roligt att höra vad hon säger ikväll.

Regn och spöregn och en lintåga

Idag har jag varit på studiebesök på Disagården med två grupper från åk 5. De fick en rundvandring på friluftsmuseet och sen fick de prova på att bereda lin. Den första gruppen fick uppehåll. Jag blev bara lite fuktig om fötterna för gräset var blött sen natten.

Den andra gruppen fick ihållande spöregn. Det regnade så leran skvätte långt upp på mina stövlar, som inte var gummistövlar utan läderstövlar... Blev helt blöt... Nästa gång ska jag ta gummistövlar även om det är strålande sol...

Det fanns heller ingenstans att värma mat, bara ett matsäcksrum. Tur att jag fått med mig pizza i en låda och inte typ korv stroganoff. Jag kom på sent igår att jag inte skulle hinna tillbaka till skolan och äta utan skulle få äta lunch där. Hade jag vetat att det skulle ösregna hade jag tagit med en macka istället! Kall pizza och ihållande regn... Tur att man inte har anlag för depression.

Men själva linberedningen var rolig. Första gången tyckte jag genomgången var så lång. Hon pratade så långe om sådden och planteringen så det blev lite utdraget. Ungarna vill ju klämma, känna och jobba! Andra gången tog hon det lite kortare och pratade mer om själva linet, och det blev mycket bättre! Tyvärr var det ju som jag redan nämnt regnigt och för att få bra resultat ska ju linet vara så torrt som möjligt. Lin är en utmärkt fuktuppsugare, men det blev ju en nackdel en sån här dag. Det blev segt och svårarbetat för dom stackars barnen. Fast en sån här prova-på-dag fpr det väl bli som det blir...

Lycka kan vara tjugo kronor

Någonstans har jag läst att om man kan få ihop 20 kronor kontant (eller på sitt kort) så tillhör man de 10 % rikaste i världen. Den tanken har tröstat mig många gånger och får mig att få lite perspektiv på tillvaron.

Den här månaden är inte den fetaste för oss. Alla utgifter verkar klumpa ihop sig och bensinräkningen var astronomisk! Allt från den där rengöringstvålen jag köper en gång per år (vilket ju är väldigt ekonomiskt egentligen), till sopavgiften, sotning av pannan, dyr elräkning, inköp att storpack kattmat för kommande tre månader och nån kontroll av brandskyddet i bostaden som gick på 1100:- (för vad??), allt verkar komma just den här månaden. Och det är lätt att få lite panik och tänka "hur ska detta gå"?

Men oavsett hur lite jag tycker att jag har, så nog kan jag få ihop 20 kr. Och så länge jag har det, ja, vad har jag att klaga över? Jag har mat i frysen och mjöl att baka bröd av. Jag har, i värsta fall, mina fina föräldrar att vända mig till. Jag är frisk, glad och har en underbar man och ett varmt hus. Jag har det väldigt bra.

Jag använde 17 av mina 20 kr och köpte en chokladcroissant på Pressbyrån. Tänk, att även en "fattig" månad kunna unna sig mat varje dag och en croissant med choklad, om det så bara blir den enda lyx jag unnar mig?

Sett i ett större perspektiv finns det alltid någon som har det sämre. Som utförsäkrade. Som pensionärer som betalar skatt på pengar de redan skattat för. Eller såna som behöver socialbidrag eller inte kan få något jobb fast de vill. Och det är bara i Sverige. Resten av världen ska vi inte ens tala om.

Min lilla croissant åts med andakt och försiktig njutning. För den är inte självklar för alla. Att tänka på det då och då, utan att för den skull gå runt med ständigt dåligt samvete över att ens lott i livet faller så olika, det är nog väldigt nyttigt.

Och lugnet fortsatte på måndagskvällen

Hade en lugn hemmakväll - något jag inte haft på länge. Den här veckan är Jacobs jobbarkompis på semester och Jacob kan ha arbetsbilen hela vägen. Såklart passar jag på att åka med, vi ska ju åt samma håll! Hans firmas ena lokal ligger precis bredvid mitt jobb till och med. Nackdelen är att jag måste sluta vid 16 om jag vill åka med hem. Fast om jag, som igår, klev in genom dörrarna klockan 7, så hinner jag ju med allt som ska göras ändå... Fördelen är ju helt klart att jag kommer hem i vettig tid! Idag hoppade jag av på vägen så Jacob skulle slippa köra en omväg, men har jag möte till kl 17 och träning efteråt, så idag får jag ta bussen hem.

Vettig tid skapar plats för lugn och ro. Den saken är säker. Vi lagade mat tillsammans, ost- och skinkpaj. En överbliven mozzarella från förra helgen och skinka från Samuel och Josefines bröllop hittade vägen ner i pajen, tillsammans med lite ädelost, strimlad färsk basilika (också kvarbliven), vanlig riven ost och äggstanning. Pajbottnen gjordes på vete- och gramhamsmjöl och matolja, så blev det i alla fall en aning nyttigare. Tyvärr är min mobil på mobilsjukhuset, så jag har inget kort just nu, men det vi la upp på tallrikarna med sallad, salladslök, fetaost och champinjoner och dekorerade med basilika. Dressing på balsamico och olivolja samt lite flingsalt på toppen. Värsta snygga uppläggningen och det smakade mu-ums! Vi bakade också italienskt lantbröd och småtittade på Vem vet mest. Brödet blev gott, men lite väl salt. Det var ett nytt recept och vi blev nog inte helt nöjda. Men nu har vi ju liksom fyra limpor av det, så det är väl bara att äta upp...

Jag hann tvätta, sy på mitt senaste projekt och sitta en stund i soffan framför brasan tillsammans med Jacob som hann vara i verkstaden och sortera sina borrar när jag sydde. Bästa möjliga måndagskväll alltså. Känner mig utvilad och mår bra i själen. Resten av veckan blir tuffare - men bring it on! Jag är redo (tror jag)...

Lugna dagar

När det ibland blir så där lugnt och man känner at man har allt under kontroll och att allt flyter på, då blir jag stressad! Vad har jag glömt?

Men jag har funderat igenom det mesta, och förutom att det är dags att ta tag i kyrkrenoveringen igen, så är det faktiskt lugnt. Väldigt konstigt...

På jobbet har jag börjat få stenkoll på elevernas arbeten med hjälp av det som på engelska heter "rubrics". Det översätts bäst med matriser. Jag gick en kort kurs på påsklovet som har hjälpt mig OTROLIGT mycket! Att man inte fått lära sig sånt här på lärarutbildningen? Eller i alla fall fått lära sig nån typ av bedömning...

Det här funkar för mig i alla fall. Man gör ett rutsystem med fem kolumner med betygsnivåerna A, C, E och F (behövs i vissa klasser...). I första kolumnen skriver man vad man vill bedöma, exempelvis om vi jobbar med författare i svenskan och de ska göra en muntlig redovisning. Då kanske jag vill bedöma innehållet (fakta), hur de agerar inför klassen (väcka engagemang, förberedelser, kroppshållning, hjälpmedel, hur de lyssnar på andra) och hur de jobbar på lektionerna (om de är aktiva i sitt kunskapssökande, hur de förbereder sitt "tal" och hur de väljer att förbereda hjälpmedel som bilder, plansch, power point osv). Det skriver jag som sagt i första kolumnen. Sen fyller jag på raderna med vad som är ett A, C, E och F. Jag kollar av att det jag tänkt bedöma står i överensstämmelse med betygskraven på olika nivåer (reliabilitet, ungefär konsekvens, stabilitet, likvärdighet) och att det stämmer med det jag undervisar i klassrummet (validitet, ungefär pålitlighet, trovärdighet).

Ex: (blev lite dåligt när jag kopierade från word...)

                                          A                                 C                            E                                  F
 

Muntligt

Talar klart och tydligt hela föredraget. Volymen är lagom för att alla ska höra.

Talar klart och tydligt för det mesta. Volymen är oftast lagom hög.

Talar klart och tydligt för det mesta, men tappar ibland. Volymen är lagom hög större delen av föredraget.

Talar otydligt och mumlar. Åhörarna har svårt att förstå. Volymen är för svag för att höras till alla.

 

Kroppshållning och ögonkontakt

Står rakt och ser avslappnad och självsäker ut. Har ögonkontakt med alla i rummet hela föredraget.

Står rakt och har ögonkontakt med alla i rummet under föredraget.

Står oftast rakt och har ögonkontakt.

Står inte rakt och/eller tittar inte på åhörarna.

Innehåll

Visar full förståelse av ämnet. Eleven kan svara på alla frågor som ställs om ämnet. Flera källor används.

Visar god förståelse av ämnet. Eleven kan svara på de flesta frågor som ställs om ämnet. Använder fler än 1 källa.

Visar god förståelse för delar av ämnet. Eleven kan svara på några frågor som ställs om ämnet. Använder en källa.

Visar inte förståelse för ämnet. Eleven kan inte svara på frågor som ställs om ämnet. Använder inga källor.

I klassrummet behöver vi alltså prata om hur en säker talare står, agerar och hur man får sin röst att bära. Vi behöver också prata om ögonkontakt och knep för den som tycker det är otäckt. Jag behöver ta upp hur man använder en källa (ex. läroboken och textsamlingar) och förbereda dem på att ställa och svara på frågor om ämnet.

Det svarar mot betygskraven "förbereda och genomföra muntliga redogörelser" och "söka, välja ut och sammanställa information från ett avgränsat urval av källor" som finns i varianterna välutvecklat-utvecklat-enkelt och övar förmågan att tala inför andra och förmågan att välja information från flera olika källor.

När jag presenterar uppgiften till eleverna så talar jag också om vad jag tänker titta på, och att jag tänker bedöma allt de gör hela vägen från första lektionen till redovisningen. Jag har ett papper med mig i klassrummet där jag har samma bedömning, fast förminskad så att jag slipper bläddra i pappershögar och när de jobbar på lektionerna och när de redovisar kryssar jag i var jag uppskattar att de ligger. Efter arbetsområdet kan jag enkelt fylla i på vilken nivå betygskravet uppfylldes.

Nytt för mig från den där kursen, eller i alla fall uttryckt med bra ord, var att man som lärare alltid och hela tiden bedömer sina elever, och att man i denna bedömning behöver vara konsekvent och pålitlig så att inte min egen subjektivitet kommer emellan och gör min bedömning rättsosäker. Ju mindre subjektivitet, desto mer rättvis bedömning. Den subjektivitet som alltid kommer att finnas (eftersom jag är människa och inte en robot) behöver jag ha koll på, så att den är professionell och yrkeskompetent och inte "snäll" eller grundad på fördomar om eleverna som personer. Jag har ofta tänkt att om jag kan mina betygskrav så kan jag bedöma. Men hon som höll kursen menade att det man inte tänkt ut noga innan, ner på löjligt specifik nivå ibland, det kommer att bli subjektivt. Det lämnar mycket upp till eleven att tolka mig och ger inte alla elever samma chans att visa vad de kan.

Sen jag började med mina "rubrics" har flera av mina mer lågpresterande elever höjt sig. Kanske för att de får veta exakt vad jag vill ha ut av uppgiften, eftersom jag också vet exakt vad jag vill ha? I alla fall är det tidsbesparande och känns tydligt att jobba med och lättare att kommunicera till eleverna än betygskraven direkt. Efter vårterminen ska jag utvärdera om det är något att fortsätta med eller om det är onödigt detaljerad information. Hur som helst har det gett mig en helt annan känsla inför bedömning och det känns inte alls skrämmande att sätta betyg. Det är kanske det som gör att jag känner mig så lugn...

Resten av helgen

Gamla tidningar hör ju till att man hittar... Nu kom bilden uppochner, men den är från 1949. Den äldsta vi hittade var från 1948. Lite kul! Vi hittade också tidningar från 1986 och 2004. Måste varit andra som rotat här uppe då! Vi la såklart dit en från 2012... Det gäller ju att lämna avtryck!


Ingalill gnodde på ute på verandan så nu skiner fönstren som aldrig förr!


Hon tog också köksfönstren och donade med mat och disk och annat som är så skönt att få gjort. Stort tack!!


På måndagen cyklade vi till brasan i Vittinge. Träffade de få vi känner här, lyssnade på majtal och körsång och tittade på fyrverkerierna. Kvällen var perfekt!


Efter rivning och skottande av sågspån kunde vi äntligen börja lägga spångolv. Har haft träningsvärk och ömma muskler hela veckan, men ack så skönt att arbete kom igång! Nu väntar vi lite med resten, kommande helger väntar andra aktiviteter. Och trädgården kanske behöver lite skötsel också... Även om gräsmattan är full av vitsippor så man inte kan klippa den, så finns det ju annat.

Undrar också varför inte alla veckor kunde vara 3-dagars? Man skulle vara så utvilad då och hinna med så mycket mer av livet!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Långhelg, lördag

Vi bjöd in båda svärföräldrarna på arbetshelg. Nadia hängde också på. Övervåningen stod på agendan. Först slängdes all bråte ut genom fönstret. Gamla tretex-skivor, allsköns lister och plank och säckar med isolering. Nadia och jag städade upp i garaget och ordnade till det som skulle sparas. Lilla svärmor gnodde på verandafönstren tills dom såg ut som nya!


Fönstret ska bytas ut, så karmarna for och hålet användes flitigt. Brädor och skivor flög tills skräpet fyllt både arbetsbilens skåp och pappas släp. Men det fortsatte att hivas ut saker tills uppfarten liknade ett skrotupplag...


Nadia for till Sala med en kompis på eftermiddagen, då hade hon jobbat hårt tyckte vi! Efter lunch och fika fortsatte vi och när vi bröt för dagen var vi helt möra i kroppen.

Till middag gjorde jag Osso Buco med risotto Milanese och gremolata, en gryta på kalvlägg med saffransrisotto och röra på citron och persilja. Men trots alla fina namn och fancy ingredienser tyckte jag nog att jag ätit godare "vanlig" mat... Det var tråkigt. När man nu anstränger sig och gör sig till, så vill man ju att det ska smaka märkvärdigt också! Mamma, som blev sjuk på lördagen, fick det i matlåda och hon gav högt betyg. Det blev kanske godare dagen efter...


- Posted using BlogPress from my iPhone