Superhjältar mitt ibland oss

Slöjd med en mellanstadieklass.

I kön står en flicka och en pojke. En annan pojke går förbi och flickan reagerar starkt. Hon slår händerna för öronen och ber mig säga till honom att sluta sjunga. Jag hörde ärligt talat inte ens att han sjöng, så jag frågar (snällt såklart) om hon har fladdermushörsel eftersom hon hör så extremt bra! Jag hörde ju ingenting, fast han gick precis förbi. Flickan svarar, som den självklaraste saken i världen, att nej, hon har inte fladdermushörsel, hon har ADHD! Vi skojar lite om det, när pojken bakom henne i kön säger, med drömsk röst och blicken riktad mot taket:

- ADHD, det måste vara en sorts superkraft!

Vad ska man säga? Flickan såg väldigt glad ut och sträckte på sig. Säker inte så ofta hon får höra nåt positivt om sin diagnos. Jag kommenterade, att på sätt och vis är det ju faktiskt det! Extremt bra hörsel, det är ju bra till många saker.

Tänk om fler såg våra olikheter som tillgångar istället för problem! Då skulle det finnas många med superkrafter...

(Jag vet ju sen innan att hon har diagnos, men samtalet var så härligt!)


- Posted using BlogPress from my iPhone

Fågelmatsupphängaren som Ernst kunde ha gjort

Har inte kunnat ta nåt kort för jag har knappt varit hemma i dagsljus, men förra helgen ordnade jag ny upphängning till fågelmaten. I somras tog jag bort en massa döda grenar från körsbärsträdet, och då rök även grenen som fågelmaten brukar hänga i...

Jag har haft en tanke om att ordna nån pinne eller nåt, men så blev det frost och så hann jag inte. Men fåglarna behöver ju mat ändå! Så vad göra?

Förra lördagen gick jag varv på varv i källare, verkstad och garage för att hitta nåt som dög, och till slut fick jag en idé. En upphängning värdig självaste Ernst måste jag nog säga! Jag tog fram dom gamla slitna blomlådorna som suttit på huset i åratal, och som jag kasserade i somras men inte hann slänga. Dom var skeva och solblekta. Jag gick lös med en gummihammare och knackade bort dom där snirklarna som sitter som dekor på lådhållarna. (Eller jag sparkade först innan jag hittade hammaren och det gick hyfsat bra det med!)





Sen häktade jag ihop snirklarna och vips hade jag en kedja! Ta-da!!!


Lite motljus i bilden, men det kanske syns lite i alla fall. Jacob hjälpte mig att få upp den i trädet och få den att hänga rakt. Nu har jag en hängare som det är lätt att byta bollar på och som ser lite hemgjort gammaldags ut. Och inte en krona kostade den!

- Posted using BlogPress from my iPhone