Slöjd med en mellanstadieklass.
I kön står en flicka och en pojke. En annan pojke går förbi och flickan reagerar starkt. Hon slår händerna för öronen och ber mig säga till honom att sluta sjunga. Jag hörde ärligt talat inte ens att han sjöng, så jag frågar (snällt såklart) om hon har fladdermushörsel eftersom hon hör så extremt bra! Jag hörde ju ingenting, fast han gick precis förbi. Flickan svarar, som den självklaraste saken i världen, att nej, hon har inte fladdermushörsel, hon har ADHD! Vi skojar lite om det, när pojken bakom henne i kön säger, med drömsk röst och blicken riktad mot taket:
- ADHD, det måste vara en sorts superkraft!
Vad ska man säga? Flickan såg väldigt glad ut och sträckte på sig. Säker inte så ofta hon får höra nåt positivt om sin diagnos. Jag kommenterade, att på sätt och vis är det ju faktiskt det! Extremt bra hörsel, det är ju bra till många saker.
Tänk om fler såg våra olikheter som tillgångar istället för problem! Då skulle det finnas många med superkrafter...
(Jag vet ju sen innan att hon har diagnos, men samtalet var så härligt!)
- Posted using BlogPress from my iPhone
men så fint
SvaraRaderaläser för ovanlighetens skull på datorn - då kan man kommentera
morsan