Stilla fredag

03 Apr Livet

Långfredag heter på kyrkspråk Stilla Fredagen. Och stilla är det på Revsudden den dagen. Vädret kunde inte bestämma sig för om det skulle vara sol eller regna, resultatet blev blåst och mulen himmel. Ett väder som passade bra en sådan här dag när allt håller andan, väntar. Det är en väntan som innehåller både bävan inför det fruktansvärda som sker på korset och som kyrkan följer med andakter på de kritiska punkterna, och längtan. Vi har ju facit, vi vet vad som sker på påsknatten, vi vet hur det slutar.

Klockan tre på eftermiddagen, när Jesus dör på korset, läser vi  Tidebönen. Alla halleluja utesluts, det här är inte en sån dag.

För att understryka denna väntan är vi stilla, försakar sinnesintryck vi vanligtvis har omkring oss. Vi äter sparsamt utan lyx. Vi lyssnar inte på musik, roar oss inte med spel eller teve. Jag och Jacob går en lång promenad. Först efter gudstjänsten klockan sex, som uppmärksammar Jesu begravning, äter vi lagad mat. Senare på kvällen ser vi en film på den bärbara datorn, vi kan inte hålla oss ifrån riktigt allt…

Det kan tyckas som om denna försakelse av så många saker vi tar för självklart, är förlegat. Gammalt. Kanske luktar det för någon unket och traditionellt. För mig som är uppväxt i frikyrkan, skulle det vara lätt att avfärda detta högtidlighållande som ålderdomligt och onödigt. Det är väl ändå Uppståndelsen som är det viktigaste? Glädjen. Peppet. Evangelium är väl det glada budskapet?

Efter att ha firat två Stilla fredagar här på Revsudden tycker jag inte att det är förlegat. Jag tycker det är just högtidligt. Det finns en polaritet mellan jublet, uppståndelsen och försakelsen, lidandet med Kristus. Det ena utan det andra blir halvt. Lidande utan mål och firande utan grund. En glädje som blandas med tacksamhet får ett djup som mer oreflekterad glädje inte har. Vilken nåd, att som människa idag med tusen intryck, få vara stilla. Vänta, försaka och faktiskt längta. Längta efter påskdagens jubel, som ju blir verkligare efter en dag utan allt det självklara. Ännu mer förstås för de som fastat och följt kyrkoåret noggrannare än jag som frikyrkomänniska gjort.

Inatt, påsknatten, är det nattmässa. Vi vakar in Jesu uppståndelse och när timmen är slagen lyser påskens jubelbuskap klart.

Vi hälsar varandra med orden: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!