Kawazaki

02 Jun Okategoriserat

(Ber om ursäkt för att det tagit så lång tid, men långsamma uppdateringar betyder att det riktiga livet är fullt av saker som händer…)

Här kommer mitt längsta blogginlägg nånsin:

Berättelsen om Kawazaki ZZR 1100

Till England

Saker man planerat länge har en sorts ketchupeffekt kring sig. Först händer ingenting, sen händer ingenting, sen fortsätter ingenting att hända och sen händer allt på en gång.

I veckor har Jacob tänkt, funderat och planerat kring den här helgen. Vi hade 4 dagar till vårt förfogande. Planen gick ut på att flyga till London (torsdag), köpa en mc, ta färja till Holland (fredag) och köra upp genom Holland, Tyskland och Danmark till Kalmar (lördag), sova där, gratta farmor som fyllt 75 och sen åka hem (söndag). Så sent som i tisdags kändes det fortfarande som om det aldrig skulle bli torsdag eftermiddag. Men så helt plötsligt var det torsdag och vi hade till och med bråttom! Hur kunde det bli bråttom efter så mycket väntan?

Halv två hämtade vi Sandra och körde till Arlanda. All incheckning gick bra och vi hade båda två pirr i magen när planet lyfte. En hel massa "tänk om" for runt i huvudet som bollarna i en kenodragning.
Pling! Nummer 62: Tänk om motorcykeln inte var bra?
Pling! Nummer 58: Tänk om vi inte hann med färjan?
Pling! Nummer 15: Tänk om det var dåligt väder?
Pling! Nummer 23: Tänk om alla papper inte var i ordning?
Pling! Tänk om…
Pling! Tänk om…

En hel kenorad med "tänk om" lades fram i bön, mest av mig såklart. Jacob hade en irriterande avslappnad inställning till så väl vänstertrafik som Autobahn och minst 90% av alla mina "tänk om".

Landningen på Heathrow var efterlängtad. Planet hade haft medvind och kom lite för tidigt, så vi kunde inte landa direkt utan kretsade över London en stund först. Det var gropigt och skumpigt, men Jacob var helt oberörd och tittade ivrigt på staden, pekade och ville att jag också skulle titta, fast jag mådde så illa så det var bäst för både mig och alla runtomkring att jag inte gjorde det!

Vi hade bett att väskan med alla mc-kläderna inte skulle komma bort och det var med stor lättnad vi såg den fula röda bagen komma åkandes på bandet. Hjälmarna och våra vanliga kläder hade vi packat i mc-väskorna och tagit som handbagage. Vi valde mellan tunnelbana och buss, men tunnelbanan innebar byte på Victoria station och Silvia hört att det varit problem på Picadilly line, så vi tog den lite långsammare bussen för säkerhets skull. Vi fick promenera en bit innan vi kom fram men snälla Silvia hade skickat bussnummer och sånt så det var lätt att hitta. Man kan ju tycka att England och Sverige borde vara ganska lika, men så är det verkligen inte! Det är ett sånt tempo och sån effektiv hets att Stockholm framstår som en sömnig småstad. Det är människor överallt som, till skillnad från Sverige, går klädda i sina kulturella kläder i mycket större utsträckning. Tungan känns konstig när man ska försöka prata bara engelska och öronen är ovana vid den brittiska accenten. Det tog så lång tid att vänja sig att vi fortfarande pratade engelska när vi åt korv i Ljungby!

Men dit kommer vi sen… Efter att vi lämnat av våra väskor gick vi till Nando´s och åt jättegod kyckling med Nando´s mumsiga såser.

Att hitta en hoj är lätt, att få papper är svårare

Vi sov ganska länge eftersom det skulle ta ett tag innan David, Katrins pojkvän, skulle komma till oss. Först fick jag kaffe på sängen av Duncan, Jacob fick te, och sen blev vi serverade riktig engelsk frukost med korv, bacon, äggröra, champinjoner, tomater, bönor i tomatsås och rostat bröd. Jacob och Duncan begav sig iväg med bilen och Silvia och jag tillbringade en lugn dag på gågatan precis bredvid där de bor. Framåt eftermiddagen började jag undra vad som hände egentligen. Jacob hörde aldrig av sig. Efter några sms fram och tillbaka förstod jag att det hade blivit den Kawazaki ZZR 1100 som han tittat ut innan och dealat till sig ett bra pris på. Yey! Vi hade en hoj! Men sen gick tiden igen och inget hördes. Fler sms. Aha, han väntade på försäkringspapper. Tiden gick. Det var tydligen problem med faxandet av försäkringspappret vi måste ha. Den lilla indiern på hörnet hade en skruttig fax, men fick den inte att fungera. Undrar vem som fick att försäkringspapper egentligen? Nu hade två timmar gått. Till slut gick de med på att maila pappret, och vips var det utskrivet och klart! Tänk va enkelt det kan vara när man utnyttjar dagens teknik och inte gårdagens… Silvia och Duncan blev tvungna att åka.

De skulle på invigningen av restaurangen Silvia gjort inredningen till. Det var "Grand Opening" med dansare och musik.

Jag väntade fortfarande. Bytte om. Packade. Blev nervösare och nervösare. Ringde Katrin flera gånger. En timme sa GPS:en. Jag väntade lite till. Ringde Katrin. 10 minuter! Jag bar ut all packning, iklädd mitt MC-ställ och smällde igen dörren. No return.

David – vår hjälte

Nere på gatan ställde jag mig väl synlig och väntade. Väntade. Ringde Katrin. 15 minuter kvar!? I telefon sa vi typ "Hur ser det ut där du står?" "Det är ett högt hus, en Dry Cleaner och en pizzeria." "Jaha, då kommer vi snart." Gick till ett bättre ställe. Blev svettig av nervositet. Väntade. Väntade. Klockan tickade på. Nu var vi nere på marginalen för att hinna med färjan. Ingen Jacob. Ingen David. Ingen Katrin. Konversationen blev tätare och mer fåordig. Katrin började tappa tålamodet med mig. "Vi har ingen aning om var vi är, och ingen aning om var du är. Stå still!" Jag ringde mamma. Snyftade lite och sen kändes det bättre. Det hade gått 2,5 timme istället för 1 när jag äntligen fick se Jacob. Hurra! Han kom körandes på trottoaren eftersom vägen var avstängd en bit. Snabbt som ögat drog han på sig allt och sen körde vi. Vi skulle närmare 16 mil och visste inte vägen. Hade vi inte haft David som var en riktig hjälte och körde före oss hela vägen, fast han bor tre timmar åt andra hållet egentligen, hade vi aldrig klarat det. Vi är evigt tacksamma, för trots mörker, kyla (det var bara ett par plusgrader och vi hade inte kläder på oss för det), kameror och dålig vägbeskrivning hann vi med marginal! David hann till och med köpa Kellogg´s bars till oss när vi tankade, annars hade vi inte fått nån kvällsmat på färjan. När vi öppnade dörren till hytten kände vi oss som segrare. Vi klarade det! Vi hann! Vi hade hoj och vi var på färjan. Inget kunde stoppa oss nu! Frusna men överlyckliga mumsade vi Kellogg´s och en överbliven påse chips (liten engelsk variant) innan vi sov gott hela natten.

Holland - landet utan ogräs?

Frukost på färjan - notera pålägget... strössel!! Utsikten visar hamninloppet till Hoek van Holland.

Solen sken och det holländska gräset lyste grönt när vi klockan åtta körde av färjan. Jag visste inte att det var så vackert i Holland! Långa rader av växthus och framför dem små söta trädgårdar där buskarna var klippta som hjortar och fåglar. Inte ett ogräs i gräsmattorna som var perkfekt gröna och perfekt klippta. Jag skulle aldrig kunna bo där, då skulle jag nog få trädgårdspolisen på mig… Det var lagom varmt och efter att ha köpt en karta, två rullar mentos och lärt mig att "tack" heter "Danke veer" åkte vi snabbt mot Tyskland.

Jag räknade medvetet inte ut hur många miles per hour det går på en kilometer i timmen, då hade jag inte vågat sitta kvar!

Vi stannade ganska ofta. Varannan gång tankade vi och varannan sträckte vi bara på benen. Solen fortsatte att lysa och det var varmt och skönt i luften hela hollandsbiten av resan.

I Tyskland började det duggregna och efter ett tag övergick duggregnet i ett stadigt strilande. Vi började bli hungriga och stannade på en mack/restaurang för att äta. Men det var inte det lättaste! Damen i kassan pratade inte engelska och min skoltyska var minst sagt rostig! Jag hade glömt vad toalett hette, och när bankkortet inte funkade och Jacob var tvungen att utnyttja ett svindyrt internet på sin Iphone för att kolla att det fanns pengar, började hennes tålamod med oss tryta. Hon såg att vi fattade att hon sa att vi skulle gå till bankomaten, men hon kunde inte begripa att vi inte gjorde det! Så hon kom flera gånger, men till slut blev hon mest sur. Vi hann gå flera vändor mellan mackdelen och restaurangdelen innan vi provat båda våra kontokort, provat bankomaten, fått vår spaghetti bolognese, betalat, fått en halv euro till toaletten och gått på toaletten så vi kunde åka. Damen blev mer och mer ansträngd innan vi äntligen var klara. Men det var en häftig toa, väl värd sin halva euro. När man var klar och tryckte på spolknappen, hördes dessutom ett lågt surrande ljud när hela toaringen började rotera och gick igenom nån sorts valsar, typ som i en biltvätt fast små, som rengjorde den. Inga bakterier här inte! Jacob lånade min sjal och jag drog på mig tjockpolon innan vi drog vidare.

Autobahn gick inte att undvika. Den var i vit betong också, det såg lite läskigt ut först, men var precis som en vanlig väg. Nästan hela vägen regnade det också och fast vi stannade och fikade och höll modet uppe började vi bli trötta. Äventyret var på väg in i den fasen där det inte är ett dugg kul och när nån påpekar att man kommer att skratta åt alltihop om en vecka, har man lust att klappa till personen i fråga. Rumpan talade om att den fanns, nacken likaså, benen började krampa av att hålla emot mot vinddraget och huvudet dånade av fartvinden även när hjälmen var av. Det öste fortfarande ner och Jacobs vantar började läcka. Jag frös eftersom luften blev kall i regnet och jag började känna av att vi åkt länge. Jacob var tvungen att hålla en lägre fart också eftersom framdäcket var slitet och skulle bytas ut när vi kom hem. Vi ville inte få vattenplaning! Resan tog längre tid än vi trodde och jag började undra hur lång tid det skulle ta egentligen. Planen var ju att hinna ända till Kalmar…
Milkshakepaus nånstans i Tyskland.

Att köra eller inte köra?

Vi hade varit på vägen i nästan tolv timmar när Danmark närmade sig och Jacob lovade att när vi kom dit, då skulle vi stanna och äta middag. Jag är väldigt matberoende. Utan mat blir mitt liv helt upp och ner, men jag höll ut, mil efter mil. Snart skulle vi ju vara i Danmark! Det började bli mörkare också. Vi är faktiskt bortskämda i Norden med ljuset på sommaren! Vi körde förbi avfart efter avfart. Jag började misströsta om att Jacob nånsin skulle stanna! En liten misstanke om att han antagligen skulle fortsätta att köra ända tills vi kom till Kalmar växte sig starkare och starkare. I mörker. I kyla. I ösregn. Till slut stod jag inte ut längre, den här resan var oändlig och det var mörkt, kallt och hopplöst. Jag bankade på Jacob som snällt stannade.

Synen som mötte honom när jag lyfte på visiret kan jag se framför mig när jag vill. Ett hoptryckt trött litet ansikte med tårfyllda ögon, en ynklig röst på gränsen till gråt som anklagande säger: "Du bara kör och kör, och aldrig stannar du. Du lovade att vi skulle stanna så fort vi kom in i Danmark, men du bara kör och kör! Du kommer ju att bara köra och köra tills vi kommer till Kalmar! Jag är jättehungrig, trött och fryser och du bara kör och kör."

Min finaste blev helt paff, han hade verkligen tänkt att vi skulle stanna. I Kolding, 6 mil längre fram. Men bara för att äta, sen skulle vi ju till Kalmar. Trots ösregn. Trots trötthet. Trots kyla. Han såg oändligt kärleksfull och lite skamsen ut. "Men lilla älsklingen, jag visste inte att du kände så. Såklart att vi stannar och äter. Det kommer ett matställe om en halvmil. Vi åker dit." Snyftande klättrade jag upp igen på hojen. Imman i hjälmen blev nästan ogenomtränglig när jag andades het luft i stora tunga suckar.

(Pekfingret visar platsen för sammanbrottet...)

Resans andra hjältar

Efter hamburgare och pommes kändes livet ljust igen. Kaffe fick jag också. Vi satt där på vägkrogen som på en teveskärm bakom oss visade upp hela sitt matutbud, allt såg synnerligen vägkrogsaktigt ut. Vi tittade ut, på mörkret och det stadiga strilandet. Vi tittade på varandra och på klockan. Åtta på kvällen. Fem timmar kvar. Vi studerade kartan och kom fram till att det är nog inte görligt i natt. Jacob var ju faktiskt trött och frusen han med och hade bara sommarhandskar som inte var vattentäta på sig. Men han är sån att han kan bara köra på, målet är viktigast. Sån är inte jag...

Vi ringde Jacobs mamma och pappa, världens finaste svärföräldrar, och de letade genast upp ett rum åt oss i Odense, en timme bort. De bokade och skickade adress. Ett rum! Varmt och torrt! Det var nog dagens höjdpunkt, att se att det fanns en ände på blötan. Näst efter David är Inga-Lill och Johan våra resehjältar!

Det var något motvilligt vi satte oss på hojen igen. Vi orkade inte ens titta i packväskorna som slokade missmodigt där de hängde på sidorna av hojen. De likande mest två deppiga halvfulla ballonger och vi antog att de också läckte in vatten. Torra kläder? Nja, antagligen var de kläder vi hade på oss (och som vi redan haft i två dagar) de torraste vi hade just nu.

Varför man ska ställa ut en varningsskylt

Vägbanan var nu halvt vattenfylld i spåren och vi var tvugna att köra ganska sakta. Bilarna bakom oss var ideligen tvugna att köra om och när Jacobs visir samtidigt bestämde sig för att imma igen, tänkte vi att det kanske var säkrare för oss att köra på vägrenen. Det var mindre vatten där och vi kunde köra långsammare utan att ligga ivägen. Mitt visir klarade fukten lite bättre, ändå krävdes total koncentration av både mig och Jacob. Ibland blev det påfarter och han var tvungen att köra på vägen i alla fall. Ibland var vägrenen gjord av grus. Efter ett par mil på vägrenen såg jag att det står en parkerad bil en bit längre fram. Jacob körde rakt fram. Bilen kom närmare. Det var antagligen en övergiven bil och den stod där utan lysen eller varningsskyltar. Jag insåg plötsligt att Jacob ser inte bilen! Vi kom snabbt närmare. Jag började banka på honom, slog med knuten näve på axeln. Jag slog och slog och ett par meter bakom bilen gjorde mc:n en tvär sväng ut på vägen igen.

Efter det höll vi oss på vägen, trots att vi körde sakta. När vi stannade på en mack för att fråga om vägen, berättade Jacob att visiret immade igen så fort han satte på sig hjälmen och att han inte sett bilen. Vi var båda två hett överrens om att det är skönt att vara två på äventyr!

Har ni en hårtork?

Vi var tvungna att stanna fyra gånger innan vi hittade rätt väg, men så såg Jacob skylten. CabInn. Det var så man kunde gråta av lycka! Båda våra par handskar var helt genomsura, Jacobs jacka hade fuktat igenom fram och jackan han hade under hade sugit upp vatten underifrån så han var helt genomvåt. Till och med skorna hade börjat ta in vatten efter det långvariga regnandet. Jag var mest kall och otroligt trött. I receptionen checkade vi in, parkerade hojen och frågade efter ett torkrum eller torkskåp. Men nej, det fanns inte. Jag kände hur hela dagens trötthet brände under ögonlocken, om vi inte lyckades torka kläderna, hur ska vi då kunna fortsätta köra imorgon? Vi hade ju halva Danmark och hela resan från Malmö till Uppsala kvar! Men så fick jag en snilleblixt som jag faktiskt är ganska stolt över. En riktig fiffig lösning. De som stod före oss i kön pantade för en hårtork… Om CabInn inte har nåt torkrum fick vi väl ordna det på något annat sätt då. Vi pantade alltså 10£ för en hårtork och med hjälp av den och det pyttelilla badrummet gjorde vi oss ett eget torkskåp.

Det fungerade utmärkt och på morgonen hade i stort sett allt torkat utom fingertopparna på handskarna. Det var det bästa med den morgonen, för mobilalarmet gick inte igång (kanske den också fått för mycket regn?) och istället för att vakna klockan sju och duscha, äta frukost och åka klockan nio, vaknade vi kvart över nio! Visserligen helt utsövda, men vi fick hoppa över duschen, den mest välbehövliga duschen på hela resan! Kände mig så där lagom fräsch efter två dagar i hjälmen och hårtorken fick aldrig torka något hår…

Tåge?

Vi åt snabbt och kom iväg vid kvart över tio. Det regnade fortfarande, men mycket mindre. Sånt regn som våra kläder stod ut med, vilket var skönt. Att vara pigg gjorde också sitt till. Trots detta var klockan närmare tolv när vi närmade oss Öresundsbron och såg SVERIGE skrivet med stora bokstäver på vägen. Tänk va det lilla ordet kunde få en att känna sig lätt som en fjäder. Sverige! Snart hemma! När vi körde ut på bron dök det upp varningsskyltar. "Tåge" stod det på dem. Tåge? Tåg, eller? Här finns väl inga tåg! Inga man kunde se för all dimma i alla fall. Man såg faktiskt ingenting för det var så dimmigt. Tråkigt, för vi hade aldrig åkt över bron förut. Kanske det var varning för köer? Det lät konstigt eftersom vi var ett av kanske tio fordon totalt på bron. När vi kom till svenska sidan stod det inte "Tåge" längre i triangeln. Det stod "Dimma". Jahaja.

Svenskt gräs ÄR grönast!

Vi var lättade över att vara i Sverige igen, även om vi insåg att det var långt kvar hem från Malmö till Uppsala. Tyvärr räckte inte orken för att åka till Kalmar och fira farmor, vi kände båda att vi behövde nog ta kortaste vägen hem. Farmor blev väldigt besviken såklart, men hon var snäll och tjatade inte. Vi hade verkligen velat komma, vi hade sett fram emot underbara Revsudden och finaste farmor och bästa farfar, men det gick inte den här gången. Det var hemskt tråkigt!

Vädret blev något bättre ju längre upp i landet vi kom. En bit på vägen hade vi sällskap av en annan mc-åkare som vi träffat direkt efter Öresundsbron. Han fick krångel med sin mc eftersom vi var så trevliga att han glömde stänga av sitt lyse och när vi pratade så länge med honom tog batteriet slut! Det blev till att springa runt och fråga alla svenskar/danskar/tyskar vi träffade på om startkablar. Kan nog fråga efter såna på både tyska och danska nu, det kan ju visa sig användbart i framtiden kanske… Efter att våra vägar skiljts åt hamnade vi på Sibylla i Ljungby.

Helt slut och språkförvirrade. Högt pratade vi också eftersom vägbullret och fartvinden låg som en ljudhjälm runt huvudet även när den riktiga hjälmen var av. Vi pratade engelska med paret vid bordet bredvid – fast de var svenskar! Snacka om trötta… Det visade sig också att kära Julia och söta Celie med familj var på väg neråt landet och de kom till Ljungby nästan samtidigt med oss. En kort pratstund på parkeringen hann vi med innan vi satte våra ömma rumpor på sadeln igen och brummade vidare.

Resan uppåt blev i övrigt ganska händelselös. Vi fick ondare och ondare i rumpan. Benen ville inte vara böjda mer och huvudet dånade av vindbruset. I Linköping kom solen fram och vi slutade resan i en vackert rosa solnedgång. Hjälmhåret var dock riktigt illa! Man såg hur mackpersonalen såg vänliga och hjäpsamma ut, tills man tog av sig hjälmen! Då ryggade de tillbaka och tog på sig en uthärdande min… Efter Linköping körde vi non-stop men trots det hade klockan hunnit bli över tio på kvällen innan vi såg Uppsalas siluett och kontrasten mot ösregnet i Danmark var slående. Det var HEM vi ville! Och väl hemma skrattade vi av lättnad. Äventyret var över, vilket var lite tråkigt. Men att få sova i sin egen säng, duscha varmt och länge och slippa sätta sig på hojen igen på morgonen var faktiskt ganska skönt. Måste nämna att jag blev totalt fartblind bara av Autobahn, när jag skulle köra till Storvreta på måndagsmorgonen tyckte jag att 140 var en lagom fart! (Jacob tog förstås mc till jobbet på måndagen – vad annat hade ni väntat er?)

Saras lista

Bästa skrattet: minnet av "Du bara kör och kör!" – det var verkligen jobbigt just då men hysteriskt roligt i efterhand!

Bästa minnet: Hollandsdelen av resan, så mysigt!
Värsta minnet: När vi nästan krockade med den stillastående bilen och en annan bil i Holland som inte släppte förbi oss utan krockade med vår backspegel

Pinsammaste minnet: att glömma vad toalett heter på tyska (toilette kanske, eller nåt likande?) och att ha sjukt fult hår på söndagen

Resans förste hjälte: David Ahrrén
Resans andra hjältar: Inga-Lill och Johan

Värsta med hjälm: fult hår, imma när det regnar, man kan inte snyta sig eller äta utan att ta av den (knackade mig i huvudet när jag skulle klia mig eftersom jag glömde att jag hade den!)
Bästa med hjälm: räddar ens liv om det händer nåt

Bästa med bönpallen: njuta av fart och kramas med sin älskade
Värsta med bönpallen: ont i rumpan efter ca 100 mil, jätteont efter 150 och knappt uthärdligt de sista 10

Bästa med packväskan: man kan hålla i den när man vill vila ryggen
Värsta med packväskan: läcker vatten och är ful

Bästa med Jacob: hittar på äventyr
Värsta med Jacob: Han bara kör och kör!

Bästa med mig: extra allt! (det har jag faktiskt, nästan i alla fall! You name it, I have it!)
Värsta med mig: måste ha mat för att inte bli jordens grinigaste person

Bästa farten: ca 90 mph (ungefär 120 km/h)
Värsta farten: 110 mhp ( ungefär 160 km/h, det rycker så i hjälmen då!)

Bästa med öronproppar: det blir lagom mycket buller – ah!
Värsta med öronproppar: att sätta i dem för sjuttiofjärde gången – äckligt!

Så nu vet ni – hoppas det var värt att vänta på!