Grävlingsattacken

Jag brukar hämta upp Sandra på morgnarna, vi jobbar ju på samma ställe och börjar oftast samtidigt. Ibland åker Hanna med också. Den här morgonen var en sån. Men det visade sig bli en ovanlig morgon...

Sandra bor vid en återvändsgränd, men jag brukar vända runt precis utanför henne istället. Har hittills missat alla cyklar, bilar och städerskor som rör sig på hennes gata mellan sju och halv åtta. Ganska bra jobbat med tanke på hur ofta folk kör och går som om man inte syntes!

I alla fall, Sandra kliver in till mig och Hanna och jag ska vrida runt och köra därifrån. Då hörs ett högt skrapande som om någon helt plötsligt börjat äta på bilen. Och ja, så är det. Helt otippat har en stor grävling huggit tag i fälgen på högra framdäcket. Med sina stora, gula huggtänder gnager den ett decimeterlångt jack i aluminiumet och lämnat långa rivmärken efter sig. Efter den oförklarliga och överraskande attacken springer grävlingen in i en buske igen. Vi sitter alla tre chockade och stirrar efter den svartvita, lurviga rumpan som snabbt döljs av vårgröna blad.

Hur ska jag förklara för Jacob att en grävling har kastat sig över fälgen? Det hjälper inte att Hanna intygar att i Ö-vik, som hon kommer ifrån, händer det ofta att folk får sina fälgar sönderbitna av grävlingar... Sandra bedyrar också att det måste ha varit en grävling, vad annars?

Jacob tror mig såklart inte. Han frågar direkt om det var JAG som kört in i trottoarkanten. Men hallå, det vore ju asklantigt! Hur illa tror han att jag kör?

Tur att min kära mor trodde mig... "Va? Gör grävlingar så?"


- Posted using BlogPress from my iPhone