R-r-r-r-avioli

Egen pasta... En husmorsdröm...

Sagt och gjort. Fram med kokbok och ingredienser. Hm... Ravioli? Det såg lätt ut!

Jacob gjorde degen.


Jag tog fram till fyllningen. Grönt från trädgården, svamp på burk, crème fraische och parmesan. Jacob rev parmesanen, jag stekte svamp och blandade ihop. Lite potatissallad från Madde och Henkkes besök åkte också i enligt principen "Gott isär, gott ihop".


Efter att vi och degen vilat en lagom stund var det dags att knåda och kavla ut. Vi kavlade och kavlade på varsin deghalva. Jag mjölade och mjölade men det var hemskt svårt att få den riktigt tunn! Tillslut var vi nöjda i alla fall och kluttade ut fyllningen. Det skulle bli 12 stora eller 20 små. Vi fick ut 18 st så våra får väl kallas lagom på gränsen till små då?


Sen skulle man pensla med vatten emellan och lägga över "locket". Då satt Jacobs deg fast i bordet! Vi drog och drog och det var hiskeligt vad elastisk den var! Till slut kom den loss och gick att lägga över. Då visade det sig att trots vårt penslande så blev det luft mellan kluttarna med fyllning. Vi tryckte och tryckte men luften bara flyttade sig mellan kluttarna! Inte förrän vi gjorde hål på bubblorna försvann dom.


Så kunde vi skära isär raviolin.


Det blev lite deg över, och det stod i kokboken att man kunde skära degen i strimlor och få tagliatelle. Sagt och gjort. Tagliatelle blev det. Fem stycken.

Sen kokade vi upp vatten och efter att ha väntat de 15 min kokboken sa, stoppade vi ner raviolin i vattnet. Inte vet jag vad kokboken menade med små, men våra var INTE små! Snarare gigantonorma! Det var knappt 18 st ravioli fick plats i kastrullen som vanligtvis kan koka pasta till fem-sex personer...


Dessutom såg det inte direkt gott ut... Påminde mest om äckliga scener med inälvor från alienfilmer eller möjligtvis likdelar. Vita degiga klumpar som det läckte grönt gojs ur... Hade det varit teve hade de fått svårt att sälja in den maträtten genom rutan!

Ju mer dom kokade desto vitare blev dom. Överst i kastrullen simmade bleka, platta, förvridna "tagliatelle" som smala, oaptitliga maskformiga bihang...


Med tomatsås till och färskriven parmesan blev det faktiskt riktigt gott! Ingen maträtt som tjusade ögonen direkt, men fyllningen var supergod och när man vant sig vid den stabbigt kompakta konsistensen på själva pastan, var det absolut värt att göra igen! Men då lär vi få kavla tills armarna domnar...