Matsalsincident

Säg skolmat och alla har en åsikt. Elever som går i skolan nu klagar på den. De suckar åt den. Undviker att äta den. Leker med den. Tvingar i sig den. Gamla elever beklagar sig dom också. Minns lärare som tvingat dem att sitta kvar tills allt var uppätet. Minns pölsa, blodpudding och något odefinierbart som kallades Nasi Goreng. Minns matkrig, sladdrig pasta och lyckan när det serverades pizza.

Få tänker på oss lärare som trots att vi gått ut skolan, fortfarande äter skolmaten. Vi kanske inte heller har världens bästa minnen av vår egen skolmat. Kanske tillhör vi dom som åt pyttelite, om ens nånting. Kanske var vi också såna som pillade bort majsen, hellre åt knäckebröd och åt fort för att få längre rast. Men hur vi än var i skolan så har vi alla lärt oss att äta bör man annars dör man. Vi vet att om vi inte äter - oavsett vad det är för mat - så blir vi sämre pedagoger, sämre medmänniskor och sämre förebilder. Vi blir sura, trötta och orkar inte hela dagen.

Alltså äter vi. Inte allt. Inte alltid med nöje. Men vi äter. Vi äter köttbullarna, den sladdriga pastan, suckar åt pizzan och gnäller i smyg på sylten till pannkakorna. Men försöker peppa eleverna att äta. Motiverar. Inspirerar. Talar om att äta bör man annars dör man.

Så brukar jag göra. Jag säger inte till eleverna att maten alltid är god, men jag talar om varför jag äter ändå. Talar om tacksamhet, om hur kroppen fungerar och om hur jag mår när jag inte äter. Så gör jag och så tänker jag fortsätta göra. För det är sant, alltihop!

Men så kommer det gånger när man inte klarar av att leva upp till sina egna förväntningar. När man tvingas se sina egna begränsningar med smärtsam tydlighet.

En sån gång inträffade i veckan som var. Det serverades hamburgare. Inte stekta utan värmda. I kalla bröd, med kall sås och osalt potatismos. Men inte klagar jag! Nej då. Jag tar för mig. Såsen är ju god och om man saltar moset fungerar det utmärkt! Här är vi Goda Förebilder!

Mot slutet av min andra burgare händer det. Jag tar en tugga som innehåller en sena. En sån där seg, gummiaktig bit som inte går att sönder utan som fjädrar tillbaka när man försöker tugga. Det spelar ingen roll att jag är vuxen, lärare, God Förebild. Kräkreflexen är omedelbar. Jag blir högröd i ansiktet, får tårar i ögonen och försöker svälja men det blir bara värre. När jag till slut får ner tuggan och lyckas häva reflexen genom att intensivt tänka på tomater och inte på seniga köttbitar, är det uppenbart för alla fyra eleverna kring bordet att nåt är fel med fröken! Oroligt frågar dom vad som är fel.

Mitt spontant svar blir:
"Jag klarar inte den här skolmaten!"

Uttalandet följdes dock snabbt av en förklaring av VAD som var fel och en bra diskussion om att äta bör man annars dör man...

- Posted using BlogPress from my iPhone