Katten, musen, rosen, döden...

Till slut hinner man knappt med! Men att tala om allt som hänt senaste veckorna blir ju lite tjatigt, så jag nämner det bara lite kort. Vi har jobbat mest. Jacob på sitt jobb och på Kalle och Marias garderober och jag har jobbat med mitt. Haft utvecklingssamtal, rättat uppsatser och tjatat på mina oftast underbara men ibland tröttsamma elever. Vi har också skaffat oss två katter som håller oss vakna om natten och blivit av med musen som bodde i källaren. Fast det fixade vi själva, utan katterna. Sen hade jag dåligt samvete i flera timmar! Stackars musen! Så klart har vi även träffat vänner, haft glöggmys med familjen och en massa annat kul, som bio med Madde och Henkke och övernattning med mina tjejer i klassen. Jacob har fixat en bra plog till åkgräsklipparen så nu går skottningen som en dans. Inga mer insnöningar här inte! (Är insnöningar ett ord förresten?)

Musen i källaren ja.

Det började med att jag tyckte att någon hade spritt ut fågelfrön på golvet. Jag frågade såklart Jacob varför han haft hål på säcken. Tänk att det alltid är första tanken! Stackars min man... Men han förnekade bestämt att det var han. Då såg jag hålet. Inte rivet. Inte trasigt. Hål. Stort fett hål. Fågelfröna var dessutom ätna och när jag hittade små muslortar också var det ett faktum. Vi hade en mus i källaren.

När jag lyfte på Jacobs arbetskläder och det formligen rann fågelfrön ur hans ficka, började jag asgarva, som mina elever säger. Den sparade mat i hans ficka! Hysteriskt kul! Jacob såg smått äcklad ut... Lilla musen. Den trodde väl den kommit till paradiset, mat i stora lass. Kilovis med smaskiga frön och nötter.

Vi la fram musfällor och agnade med ost.

Dagen efter var osten borta. Musen med. Fällan hade inte ens slagit igen... Attans.

Nästa kväll var en tisdagskväll och Sandra var hemma i huset på sedvanligt tisdagsbesök. När vi öppnade dörren till källaren for ett svart streck över golvet. Där var den! Jag hämtade en spann att fånga den i och Sandra ställde sig högst upp på trappan och agerade skräckslaget utkik. Musen sprang. Jag jagade. Musen sprang in under en manick på golvet. Jag insåg det hopplösa. Jag är faktiskt ingen katt! Istället försökte jag skrämma den genom att banka på en träpelare som kom ner från taket, som också är verandans golv. Då blev det stilla. Vi stod knäpptysta.

Som om den sprungit på plana golvet for musen som ett skott, ett hoppande skott alltså, uppför en lina som hängde innanför träpelaren, upp i taket och försvann.

Både Sandra och jag såg ut som fågelholkar när vi bestört stirrade upp i taket. Det var hål i taket! Ungefär en decimeter brett och med en lina hängande ner från hålet som värsta autobahn för möss. Linan visade sig sköta handikapphissen och manicken var motorn till hissen. Men hål i taket! Vi hämtade plast och tejp och satte igen hålet, agnade fällorna på nytt om musen inte varit ensam och gick och tittade på Äntligen hemma istället. När vi hämtade ved till brasan hittade vi fågelfrön i vedstapeln...

På onsdagen var osten borta. Ingen mus. Ingen fälla utlöst. Samma sak på torsdagen. Jacob inspekterade och såg då att hålet är MYCKET större än jag sett! Hur skulle vi täta det? Det satt så dumt till... Det är då man är tacksam för vänner! Maria tipsade om enris, som möss tydligen inte gillar. Alltså proppade vi hålet fullt med enris och agnade fällan igen. Jag hittade fågelfrön i tvättkorgen också.

Tom fälla. Enris på verandagolvet, sönderpillat och utspritt. Jag tryckte tillbaka det så långt det gick och pressde ner en planka i hålet dessutom. Jacob suckade och skakade på huvudet. Det var ju inte gjort med nån särskild elegans kanske...

Mer ost.

Enriset sitter faktiskt fortfarande kvar, men osten försvann såklart. Vi införskaffade en större fälla som fångar mössen levande och då, då fick vi den! Jag hade frågat vad man ska göra med musen när den väl är fångad och fått tipset att antingen dränka den eller frysa den. Av dessa alternativ var tydligen frysning det skonsammaste. Alltså åkte den in i frysen. Men sen när den var död, då fick jag så sjukt dåligt samvete! Lilla söta musen. Nu är den död, stendöd... Men stackars den! Den ville ju bara ha lite mat och värme. Nästa fälla måste döda den direkt, för det där gör jag inte om.

Fast vi hoppas ju att katterna ska göra så att vi slipper... Och rosen i titeln, den fick jag av en elev och hennes mamma i inflyttningspresent på första advent. Gulligt va!