Snöhögar och lördagsmorgnar

Lördagsmorgon. Det är det bästa finns efter en lång arbetsvecka. Att få ligga och dra sig, mysa med katterna, dricka kaffe och läsa tidningen i lugn och ro tillsammans med Jacob. Äta frukost vid bordet istället för i bilen och lulla runt i morgonrocken hela förmiddagen. Så hur kunde det då komma sig att jag istället för att göra allt det där, satt med morgonrock, mysbyxor och stövlar i den kalla bilen, på den snöiga uppfarten och kände kylan krypa upp innan för frottén? Varför satt jag där med en isande känsla i magen och tårar brännande i ögonen? När jag kunde suttit i min varma säng med kaffet, katten och tidningen?

Släktkalas i Ringarum. Det var egentligen dit vi skulle. På morgonen innan vi åkte skulle det packas, diskas och fyllas på med fågelmat till pippifåglarna. Skrivas lång lista till Johan som erbjudit sig att vara katt- och husvakt och en massa annat småpyssel. Okej, det köper jag. Man kan inte hinna allt. Vissa saker måste bort om annat ska in. Tidningen. Kaffet. Katterna. Långa sovmorgonen. Bort, bort, bort. Bort med allt. När snögräsplogklipparen inte startade på grund av kylan, ja, då var jag liksom redo att hjälpa till. Klart jag kunde gasa lite när Jacob skötte startkablarna. Klart jag kunde köra ut bilen ur garaget så han kom ut med plogen. Klart jag kan.

Eller?

Vis av förra veckans missöde (också en lördag faktiskt, lustigt nog) när jag körde fast i en snödriva och fick skotta loss bilen, i morgonrock och stövlar, tänkte jag: Det är bäst jag aktar snödrivan så jag inte kör fast.

Klart jag kan akta en snödriva! Klart jag kan.

Jag aktade och aktade och aktade och KRASCH!

Va? Jag satt som ett fån. Krasch? Snödrivor låter väl inte krasch?



Nej, det gör dom inte. Men staket som blir påbackade gör det. Ganska högt också. Kände mig som jordens klant. Hål i staketet, ser mest ut som en hög plockepinn. Buckla på bilen och ett långt skrapmärke. Tårar i mina ögon. Tappert hopknipna läppar på Jacob. Men han är ju världens bästa, så han sa bara: Oj då, det var inte bra...
Efter en stund tillade han: Man kan ju titta i backspegeln...

Sen åkte vi på kalas och hade trevligt. Men tro att man kan, det ska man inte.



(Jacob plogar, visst är den fiffig plogen!)